I vårt moderna västerländska samhälle har vi, till skillnad från tidigare generationer, god tillgång till mat. Föräldrar behöver inte låta sina barn vara hungriga på grund av att inte ha mat att ge dem. Men det finns föräldrar som får se sina barn svälta, inte på grund av brist på mat och inte på grund av någon allvarlig kroppslig sjukdom som bryter ner dem, utan på grund av att de inte äter.
Barnen har drabbats av en sjukdom som har det oegentliga namnet Anorexia nervosa - nervös aptitförlust - men svälten beror inte på att de inte har någon aptit. Sjukdomen innebär att den drabbade bemästrar sin hunger och inte äter hur hungrig hon eller han än är. Svälten finns där fastän patienten både är hungrig och har god tillgång på mat. Av någon anledning försöker barnet att på ett intensivt vis stå över kroppen och dess behov .

Inte lika vanligt
Barn drabbas i huvudsak av en lindrigare form av ätstörningar än tonåringar och vuxna. Ätstörningar hos barn mellan 7 och 14 år är förhållandevis sällsynta, jämfört med senare under tonåren, men det är inte känt hur vanligt förekommande det är. Barn med Anorexia nervosa har inte lika ofta
de klassiska symtomen som till exempel viktfobi och kroppsuppfattningsstörning. Detta gör att det är svårare att diagnostisera en ätstörning hos barn. Dessutom förekommer ätsymtomen ofta tillsammans med andra barnpsykiatriska symtom, vilket gör det angeläget att en barnpsykiater är
ansvarig för behandlingen.

Debuten
Anorexia nervosa hos barn debuterar vanligen på ett av följande tre sätt. Det första insjuknandet karakteriseras oftast av en strävan hos barnet att hålla igen på maten i ett uttalat syfte, vanligen att gå ner i vikt. Det andra sättet är mer dramatiskt. Från att ha varit helt frisk, utvecklar barnet inom loppet av en till två månader en medicinskt hotfull svält som kräver sjukhusvård. Det tredje sättet är mer smygande. Detta insjuknande visar sig inte nödvändigtvis i en viktnedgång, utan upptäcks ofta av skolsköterskan i form av utebliven viktuppgång. Oavsett hur sjukdomen börjar, gäller samma princip för alla, nämligen att behandlingen skall vara intensivare än för de äldre med tydlig inriktning på att normalisera vikten.

Familjens betydelse
När familjen söker hjälp hos sjukvården, har läkaren ingen förklaring att ge till föräldrarna om barnets märkliga beteende, då Anorexia nervosa är en sjukdom som vi inte vet orsaken till. Detta skapar en osäkerhet i familjen och för föräldrarna ligger det nära till hands att fundera på vad man kan ha gjort för fel som gör att barnet inte vill äta. När barnet inte vill ha den mat som föräldern erbjuder, när hon eller han inte vill ha den omvårdnad som bjuds, sätts familjen under stark stress. Familjens vanliga fungerande förändras av en stark upptagenhet av sjukdomen. Konflikter uppstår lätt i familjen oavsett hur den har fungerat innan. Patienten själv upplever mycket starkt hur föräldrar och syskon drabbas av att hon har fått sjukdomen Anorexia nervosa. En sjukdom som för patienten själv framstår som obegriplig men som barnet kan vara rädd för att bekämpa.

Allt handlar om mat
Sjukdomens inträde i familjen skapar stora svårigheter. Tankar kring mat och ätande kommer att dominera familjen. Tidigare har både forskare och kliniker hävdat att familjen har en avgörande betydelse för att framkalla sjukdomen. Denna syn på familjen var dominerande fram till sjuttiotalet, då familjeterapi som behandlingsmetod framträdde. Idag utgår allt fler behandlare från att familjen är en
resurs för den unga patienten med Anorexia nervosa och att utan stöd och uppbackning från sin familj är det mycket svårare att bli frisk.

Forskning
Forskningen av behandling vid Anorexia nervosa har gett sparsamma resultat men visat i två oberoende studier att vid behandling av den yngre patienten med Anorexia nervosa är familjeterapi
bättre än individualterapi.

Behandlingsinsatser
Familjeterapi är grundstommen i behandlingen. Samtalen läggs upp i olika konstellationer, dels med hela familjen, men framförallt i början krävs ofta särskilda föräldrasamtal. Det är viktigt med enskilda
samtal med barnet inom ramen för familjebehandlingen för att hjälpa henne eller honom att hantera den ångest som oftast provoceras fram av inriktningen att häva svälten. De enskilda samtalen hålls
då av samma behandlare som är med i familjesamtalen. Så länge patienten inte är ute ur svälten, har uppnått normalvikt, kommit igång med den avstannade längdtillväxten och fått regelbundna
menstruationer hos flickor och kvinnor, är det nödvändigt att ha regelbundna medicinska kontroller.

Egen terapi
Egna samtal för patienten, med någon som inte är med i familjesamtalen blir inte ofta aktuellt vid behandling av barn. Ibland när patienten har mycket ångest, och familjebehandlingen har svårt att
vara framgångsrik kan individualterapi vara ett tillägg till familjebehandlingen. Man kan också få hjälp i föräldragrupper som ett komplement till familjebehandlingen. Barnet kan få sjukgymnastik och finns depression och tvångssyndrom med i bilden kan det bli aktuellt med medicinering. Men det finns ingen medicin som hjälper mot själva Anorexia nervosa sjukdomen.

Behandling
När svälten är mycket uttalad är anorexi sjukdomen svår att utmana för familjen. Föräldrarna behöver då mycket konkret uppbackning för att orka stödja sitt barn att våga äta. Vanligen innebär den vanliga
öppenvårdsbehandlingen att familjen kommer till mottagningen en gång i veckan. Ibland är detta inte tillräckligt, utan familjen behöver komma tätare, ibland dagligen. Dels för medicinska kontroller, som är en återförsäkran både för föräldrar och för ansvarig läkare att inläggning inte har blivit nödvändig. Dels för samtal och eventuella familjemåltider. När de behandlingsinsatser som beskrivits ovan är otillräckliga blir ett högre omhändertagande nödvändigt. En indikation är dels när barnets tillstånd är
livshotande på grund av det kroppsliga eller det psykiska hälsotillståndet. En annan indikation är när familjen inte orkar sköta barnet hemma. Det är olyckligt när man är tvungen att lägga in barnet själv på en avdelning, barnet behöver sina föräldrar ännu mer när hon eller han är så sjuk att vistelse på sjukhus är nödvändig. Inläggning av hela familjen är alltid att föredra.

Texten är baserad på boken
”Ätstörningar - Bakgrund och aktuella behandlingar” av David Clinton och Claes Norring.

Den här texten är skriven av författaren Ulf Wallin.