Anhöriga behöver definitivt stöd. Att orka hjälpa en närstående som lider av en ätstörning kan vara mycket påfrestande och ställer höga krav på ens egen förmåga att hantera stress och kriser.

Ätstörningar väcker många känslor. Det är vanligt att man känner sig rädd och orolig. Man kan vara arg för att den andra personen inte förstår hur allvarligt läget är. Man kan känna sig maktlös inför olösliga problem. Anhöriga kan känna självförakt, skuld och skam inför problem som de inte förstår, och som de kanske tror att de har orsakat. Många av dessa reaktioner avspeglar känslor som personen med ätstörningen själv har, känslor som kan vara svårt att sätta ord på. Att leva nära någon med en ätstörning kan också vara påfrestande på andra sätt. Mycket av vardagen kan komma att präglas av frågor kring mat. Man kan bli indragen i ritualer kring ätande, börja räkna kalorier själv eller utesluta vissa sorters mat. Starka konflikter kan uppstå som leder till urladdningar där man inte känner igen sig själv.

Samtidigt anstränger man sig för att hjälpa den person som man älskar och är så rädd om. Man kan bli så pass fokuserad på den andras behov att man glömmer bort sina egna. Många undrar om de gör tillräckligt, om de borde göra mer eller annat. Det är inte ovanligt att anhörigas kärleksfulla ansträngningar avvisas bestämt av den man bryr sig om. Ensam, utmattad och kämpandes med problem som man inte förstår.

Stöd behövs och finns. Men många vågar inte ta emot. Känslor av skuld och skam kan vara omfattande. Man kanske känner att det vore bäst att kämpa vidare själv, och klara av allt på egen hand utan andras inblandning.

Att vända sig till en vän, eller andra som har brottats med liknade problem kan vara till stor hjälp. Genom att ta detta steg får man också bättre perspektiv på situationen. Det kan vara värt att komma ihåg att många andra har upplevt ett liknade helvete.

Man kan lära sig mycket av andra. Organisationer som Anorexi- och bulimikontakt ordnar stödgrupper för anhöriga. Här på Kunskapscentrum och inom specialistvården anordnas utbildningar och s.k. psykopedagogiska grupper som hjälper anhöriga att förstå ätstörningar och hitta nya sätt att tackla dessa problem. Det viktiga är att man inser att man måste kunna ta hand om sina egna behov för att kunna hjälpa andra, och att det finns andra som kan erbjuda ett viktigt stöd.