Boken vänder sig i första hand till de behandlare inom ätstörningsområdet som saknar kunskap om nutrition och/eller näringslära. Den är uppdelad i en metoddel och en del som handlar om hur man hanterar själva ätandet (Food Management). Boken ger ett ödmjukt intryck, samtidigt som den faktamässigt är lättläst. Författaren är väl förankrad i litteraturen, och söker hela tiden stöd där. Dessutom måste hon ha ägnat mycket tid åt att dokumentera sitt arbete och sitt arbetssätt under åren, vilket känns avundsvärt.
Korrekturläsningen lämnar dock mycket övrigt att önska: den har blivit ett hafsverk trots att ett gediget arbete ligger bakom. Det är ibland svårt att läsa och det kan ibland bli svårt att hitta i appendix. Dessutom är det jobbigt med långa litteraturhänvisningar och sidangivelser i själva texten, fotnoter hade varit bättre.
De nutritionella kunskaperna innehöll för mig (som dietist) inget nytt, men på ett pedagogiskt sätt talar hon om hur man kan göra på ett allmängiltigt plan, och hur man kan använda sitt sunda förnuft. Konkreta patientfall illustrerar välbekanta situationer, och hon ger bra förslag på hur man kan argumentera och bemöta. Exempel på vardagliga
kommentarer/diskussioner gör det lätt att känna igen sig. Hon visar på fallgropar som är lätta att falla i, framför allt om man är ny som behandlare. Men även om man är rutinerad gäller det t.ex. att vara på sin vakt när patienten säger att hon är ”allergisk” mot ett visst livsmedel. I sådana fall bör man i stället hänvisa till konventionell utredning/behandling för att utesluta en allergi eller intolerans. På ett sansat sätt tar hon upp GI (Glykemiskt Index) och understryker att man som icke dietist sällan kan avgöra om maten innehåller tillräckligt med näringsämnen eller ej, t.ex. när det handlar om vegetarisk/vegan mat. Ur näringssynpunkt är det dock lite förvånande att hon rekommenderar vetekli mot förstoppning, då det är allmänt känt att vetekli ger upphov till järnbrist.
Ibland glömmer hon att hon pratar till icke-dietister, som när hon påpekar att man bör träffa en AN-patient i viktuppgångsfas 5-6 ggr/vecka, eller när hon säger att alla behandlare ska fokusera på en bra matplan i viktuppgångsfasen. Hennes tankar om viktuppgång på 1 kg/vecka (baserat på försäkringsbolagens krav) känns lite väl fantasifulla, medan 3-4 pound/v (1,5-2 kg) är direkt orealistiskt. Det kan å andra sidan vara en möjlig målsättning, bara man som behandlare inte upplever sig själv som otillräcklig om man inte skulle uppfylla det målet. Överlag är det mycket tjat om vägning, hälften hade varit tillräckligt. Men man väger förmodligen patienterna ofta på hennes behandlingscenter (ett ställe ”man reser till miltals ifrån eftersom det är en sån succe”).
De flesta råd och diskussionspunkter kan användas för såväl anorexi- som bulimipatienter, men vissa råd skulle säkert kunna få större genomslagskraft om hon hade varit mer tydlig och talat om för vem de är avsedda. Jag tycker överhuvudtaget att hon är lite vag angående bulimi och hetsätning, nästan som om det bara skummas över, vilket bland annat illustreras av att överätning i stort sett bara anses vara ett svar på för få kalorier.
Som sagts tidigare, söker hon stöd i litteraturen för sina ståndpunkter, men det upplevs som lite överflödigt att hon som dietist går in på psykologiska behandlingsmodeller med tanke på den läsekrets hon vänder sig till. Boken andas en lätt övertro på CBT och dess behandlingstekniker.
De många tabellerna för bl.a. kaloriberäkning och aktivitet, och omvandlingstabellerna (från kg till pounds för BMI), anser jag vara överkurs med tanke på den tänkta läsekretsen. Dem kan man med fördel hoppa över. Det är mycket begärt - och inte minst irrationellt - att andra än dietister ska ägna sig åt det. Naturligtvis inte på grund av ”svårighetsgraden” utan att det faktiskt ingår i dietistutbildningen att beräkna lämpliga energinivåer och ta fram ett bra underlag för planering av nutritionsbehandling. De utbyteslistor i appendix D, baserat på antal kalorier för respektive livsmedelsgrupp, ger förvånansvärt få alternativ vilket nästan ger ett anorektiskt intryck. Översikten av de medicinska komplikationerna är bra, även om orsakerna till vissa symtom inte alltid är helt klarlagda.
I appendix E, som är tänkt att delas ut till patienten, finns en mall för matplanering som jag upplever som mycket vag. Där behöver patienten möjlighet att diskutera utifrån sin specifika situation, både beträffande vilken fas hon rent fysiskt befinner sig i, men också utifrån aktivitet och hälsosamt energibehov. Matmallen behöver dessutom med säkerhet diskuteras om och om igen allteftersom behoven förändras. Att som patient acceptera ”2 ggr den portionsangivelse som står på paketet” tror jag blir svårt - såvida hon inte får saklig information om varför hon ska göra det. Lika lite övertänkt verkar det vara när hon skriver att frukosten ökar aptiten – vilken patient vill äta då?
Matpyramiden som också den redovisas bland det som ska delas ut till patienten, smälter tyvärr in i den allmänna synen på fett, dvs. att fett ska användas sparsamt. Själva bilden av matpyramiden är troligen bara kopierad utan eftertanke om vem som ska använda den. För patienten blir det säkerligen motsägelsefullt eftersom hon två sidor senare får veta varför fett behövs och ungefär hur mycket. Även där behövs sakliga diskussioner om hur man kan planera in fettet i sin vardag, eftersom det blir verkningslöst att bara lämna ut listor.
För mig som dietist blir det motsägelsefullt när hon hoppas att läkare och terapeuter ska bli bättre på kostrådgivning, medan dietister ska bli vid sin läst och inte gå utanför sina befogenheter eller kompetens. Inom vissa yrkesområden är det alltså sanktionerat, enligt Marcia Herrin, att vara gränslös. Det allra viktigaste för patienten är helt säkert att hon känner att hon blir professionellt omhändertagen, att hon får erfara att samtlig behandlingspersonal säger samma saker, och att hon känner en trygghet i att var och en gör det han eller hon är bra på.
Trots en hel del brister och viss kritik, tycker jag boken är ett välkommet tillskott i utbudet av handböcker. Boken är också angelägen genom att den ger ytterligare ett redskap - det näringsmässiga - för effektiv behandling av ätstörningar. Det är bara att hoppas att den läses med ett kritiskt öga och god förmåga att sålla bort det som inte är relevant.
Gisela van der Ster
Dietist