Hej! Jag vet inte om detta är en sorts ätstörning jag har därför frågar jag er om detta är normalt. Jag väger 64 kg och är 173 lång & hatar verkligen min kropp! varje dag när jag vaknar tänker jag på hur tjock jag är, varje gång jag tar på mig ett par byxor tänker jag på det och alltid när jag går förbi en spegel så mår jag dåligt, exakt alltid på dygnet tänker jag på min kropp.  Jag får ångest över vad jag äter hela tiden. bara om jag äter en frukt får jag ångest... Äter frukost som vanligt ca 8.00 sen  hoppar jag över lunchen och äter inte den förrens vid 15.00 då jag åt lite frysta bär (ca en dl).  ibland blir jag hungrig och kan inte stoppa mig och äter tex en frukt och då får jag sån sjukt ångest så jag inte vat vart jag ska ta vägen.. och mellan 18.00-19.00 äter jag middag. äter inte speciellt lite kanske en portion, men jag är ändå aldrig nöjd med det jag äter för jag tycker alltid jag äter för-mycket! Detta är jättejobbigt, att alltid gå och tänka på vad man äter och får ångest för precis allt får mig bara att må jättedåligt!

Hej! jag är en tjej på 17 år och jag har haft problem med maten nästan så länge jag kan minnas. När jag var ca elva år så började jag hetsäta och må ännu sämre över min kropp än jag redan gjorde. Detta ledde så klart till viktuppgång och den högsta vikt jag haft var nästan 80 kilo till mina 163 cm. Dock sedan jag var fjorton så har jag haft perioder då jag spytt upp det jag ätit, tränat för att försöka bli av med det eller svälta mig själv. Dom senaste 3 åren har jag pendlat i vikt mellan 70-80 kilo och mått jättedåligt. Nu har jag dock i nästan 6 månader spytt upp i princip allt jag äter, mitt mål är att bara dricka vatten men jag misslyckas varje dag och ibland känner jag att jag måste spy fyra gånger om dagen. Så jag undrar om jag kan ha en ätstörning även fast jag är överviktig? och i så fall vad jag kan göra åt det utan att min mamma får veta, för jag tror inte att jag skulle stå ut om hon visste. /tacksam för svar

Jag är 23 år gammal. Jag har gått ner 6-7 kilo sen mitten av Januari.. Jag kan inte hålla min mat kvar, jag hetsäter till och från och måste senare (inom 30-45 min) spy upp det med "flit". Jag känner mig hungrig hela tiden, även efter jag har spytt.. Det här har uppkommit dem senaste 2 veckorna. Jag tränar 4-5 dagar i veckan och har tappat lusten till att gå dit men tvingar mig själv.

Jag kan inte sluta tänka på god mat och är aldrig nöjd när jag har ätit mig mätt utan fortsätter med efterrätter tills jag mår dåligt. Detta har resulterat i att jag har problem med min mage. Vad ska jag göra?

Hej jag är en 20årig kille som alltid har varit underviktig. För dryga året sen började jag träna och gick upp sju kilo. När jag märkte det ändrade jag min kost helt och kan inte sluta räkna kalorier, nu är jag underviktig igen och trött hela tiden, har mindre lust och mår konstant illa. Äter jag inte mår jag illa för jag vet att det är dåligt för mig, äter jag mår jag illa för det istället. Jag får kommentarer om att jag måste äta mer, blivit så smal osv och eftersom jag inte har någon avsikt att visa revbenen överäter jag nu sen en vecka tillbaka vilket får mig att må ännu sämre. Till frågan: Kommer illamåendet försvinna när min vikt blir normal?

Jag är 23 år och har vägt 120 kilo och nu de senaste året har jag gått ner 45 kilo och ligger på normalvikt. Jag tänker och räknar kalorier. Jag svälter vissa dagar, väger mig fast jag bara druckit vatten och när jag väl äter spyr jag upp det. Jag har kräkts i snart 6 månader varje gång jag ätit. Ibland hetsäter jag för att senare spy upp det. Familjen vet om att jag spyr ibland men de tar mig inte på allvar och inte min psykolog. Jag vill gå ner till 65 kilo till min längd av 175. jag är beroende av träning och så lite mat som möjligt och är beroende av min våg. Vad skall jag göra?

Hej! jag är 13 år & är ca 154-155 cm lång & väger ca 40-43 kg. Jag säger ofta att jag är tjock & måste banta, vilket jag försöker göra varje dag men jag blir alltid hungrig & äter ändå i skolan. Men får alltid ångerst & springer då varje kväll.
För några veckor sedan vägde jag ca 39 kg & hade då lyckats rätt så bra & kommit närmare mitt mål att väga 35.
Jag säger ofta till min bästis att jag ska banta osv, & hon säger att jag då kommer att få anorexia & att hon då inte längre är min kompis. Känns rätt tungt att inte ha hennes stöd i detta.
Jag tycker att jag är tjock & överviktig.
Bör få svar så att jag vet hur jag ska göra & om jag är överviktig eller har någon ätstörning.
Kram!

Hej. Jag är 17 år och bor i Stockholm. Jag har gått ner 15 kg på mindre än ett halv år och mitt BMI ligger väl på en 19-20 sådär. Jag tränar nästan varje dag, har 1-2 vilodagar i veckan. MAX! Jag tränar för att må bra och för att hålla mig i form. Nu på senaste tiden börjar folk kommentera hur ja ser ut. Att min ryggrad sticker ut som små bollar bak på ryggen, att mina skulderblad sticker ut som vingar och mina revben syns både bak på ryggen och famifrån. Jag har knappt några former kvar. Från att va väldigt kurvig till helt platt. Jag känner mig helt vilsen. Jag äter två måltider om dagen, max. Nu på sista tiden har ja börjat hoppa över middagar också. Luch har ja inte ätit i skolan på ett halvår ungefär och oftast inte hemma heller. Jag är livrädd för att gå upp i vikt. Jag har ADD som ja nyligen fick reda på. Jag har gått hos en psykolog i 3 år cirka en gång i veckan hos BUP och har nu blivit erbjuden behandling på södersjukhuset hos DBT teamet. Men nånting är fel med min kropp också. Min mens har alltid varit regelbunden men nu har ja inte ens någon. Det var 1 ½ månad sen ja hade min mens sist och då är de bara en liten blödning som varar i 2 dagar max. Jag fryser jämt, sitter här med dun täcke och mössa på mig inomhus. Jag vet inte va ja ska göra, vem ska ja prata med. Hjälp

Är intresserad att få lära mig mer om de bekymmer som en mamma med ätstörningar kan möta med sitt lilla barn. Litteratur? Forskning?

Hej! Jag har ett problem, jag kan inte sluta äta, jag trycker i mig tills jag knappt kan äta mer och äter konstant när jag är ensam, i sällskap äter jag gärna så lite som möjligt för att jag skäms över att äta för mycket. Detta har pågått länge men i perioder men nu känns det som om jag fastnat i det. Vad ska jag göra? Jag orkar inte mer, jag ser ner på mig själv, hatar mig själv, förstör för min omgivning eftersom jag själv mår dåligt. HJÄLP!

Jag tror att jag har lidit av en början till en ätstörning i flera år, men märkt av det som mest för något år sedan. Jag slutade äta i skolan och slutade äta efter klockan 15, alltså fick jag frukost som mest när jag gick i skolan. Jag slutade äta godis, chips och annat. Till att börja med var mitt mål att gå ner till 58 kg, men sedan gick jag ner mer och mer i vikt, och det gjorde mig glad. Nu har jag ett BMI på 17 och mår jätte dåligt om jag äter något alls. Jag har funderat på att gå till apoteket och köpa något laxerande medel så att jag skulle kunna gå ner mer i vikt, men vågar inte göra det när jag bor hemma med en familj som redan misstänker ätstörningar. De tjatar på mig att jag ska äta mer och jag klarar det inte. Jag vill inte lyssna på folk som tjatar på mig. Jag har också ofta ångestattacker för de gångerna jag hetsäter under vissa perioder och när jag äter sötsaker. Jag tränar minst 8 timmar per vecka för att träna bort allt det jag har ätit. Borde jag söka hjälp?

Hej! Jag får ångest om jag äter något efter 15.00 och äter högst en näve mat, och äter mest bara lunch och skippar resten. Många har sagt åt mig att jag har en ätstörning, och jag har börjat inse att jag i alla fall har en början till en ätstörning.. Ska jag söka hjälp för det?

Hej. Jag är en tjej på 18 år som har haft ätstörningar i ungefär 1 år. Jag insåg först inte att jag hade en ätstörnig (trodde att man var tvungen att spy och inte äta alls för det) men har nu insett att så är fallet. Dessvärre kan jag inte bara sluta med mitt beteende. Jag jobbar sedan jag var 15 år som modell. När jag var 15 var jag mindre, men med åldern har jag börjat lägga på mig vikt, speciellt runt höfterna, vilket inte är acceptabelt. Därför svälter jag mig. Det känns bra. Dessvärre börjar jag hettsäta efter nån dag, ibland så pass att jag kräks av all mat. Jag kan helt enkelt inte äta en normal måltid längre. Ofta vill jag inte äta eftersom jag vet att jag kommer äta alldeles för mycket och må jättedåligt. Vad ska jag göra? Jag äter ofta i smyg så ingen ska se mig. Det är som att det inte händer då. Detta är också osmart eftersom jag då måste äta igen in för folk senare så någon ska se att jag faktiskt äter och överäter igen. Detta är jättejobbig. Jag är fixerad vid mått, kalorier och vikt. Snälla, hjälp mig.
Tack

Hej! jag har nyss fyllt tretton år. jag misstänker att jag kan ha ätstörningar. har gjort flera test över internet som säger att jag med all säkerhet har anorexi. Jag tror inte på det till 100 % men ändå. Jag får ofta ångest när jag äter,fast inte om jag hetsar. jag räknar kalorier varje dag och gör minst  2800 situps i veckan. Min skolsyster höll förr på att väga mig. Nu väger 42 kg till mina 161 cm och hon väger mig inte längre. Jag har en målvikt på över tio kg mer.Jag är alltid kall om händerna och fryser lätt. Jag säger ofta att jag inte är hungrig,min mamma misstänker säkert något. Min avlägsna släkting har haft svår anorexi,min mamma har bantat, kanske har det påverkat mig en del? Jag tycker själv att jag är tjock och är nästan aldrig nöjd med dagen.  Jag hatar när folk kommenterar min vikt för det känns som att dom ljuger.Om jag ätit under 300 kcal är jag nöjd ibland, men det blir ofta en massa onyttigt. Jag hatar att spy men gör det ändå ibland, jag började räkna kalorier i somras, men känns nu som att det kanske går överstyr.Jag läser ofta fakta om ätstörningar och blir lätt uppslukad... jätterädd för olika fetter,har aldrig smör förutom på hets.  har ingen bra relation till min bästis, som ibland gör det värre.. så vet inte vem jag kan prata med. fast egentligen vill jag ju inte bli normal... är som två sidor. Att inte kunna äta normalt utan ångest och hets,är det verkligen normalt?.Jag har aldrig haft mens och har väldigt små bröst.Sitter nästan alltid hemma,mår bra om jag är hungrig och seg i knäna. Har frågat här förut men inte fått svar. snälla, snälla svara, jag måste få veta om jag kanske har ätstörningar!

Hej. Om man väger 51 och är 1.79 cm lång, ständigt tänker på mat & sånt, vill gå ner mer i vikt, svälter mig själv i flera dagar, äter små portioner och tycker jag själv är fet, finns det risk / har jag någon ätstörning då?

Jag vet inte vad som har hänt, men än att jag har blivit så fixerad vid min kropp.
Allt började med att jag skulle gå ner i vikt efter två barn. Lyckade gå upp 22 med första och 18 med andra,
har lyckats gå ner till att jag bara har 2-4 kg kvar. Men det är egentligen inte vikten som jag hänger upp mig på
utan måtten och utseendet. Jag väger och mäter mig i stort sätt varje dag och får ångest ifall vågen visar att jag gått upp och straffar mig själv, genom att äta mindre eller träna.

Jag vill och har beställt en tid till plastik OP. Jag är bara 23 år gammal, jag skulle göra allt för att känna mig attraktiv igen.

Jag lägger enorma pengar på bantnings piller, vitamier, dietar och dyligt.
Jag lider av en depresstion sen långt tillbaka och har böjat äta Citaoplam sen 3m tillbaka..
Jag vågar inte gå till läkaren eftersom jag vill så gärna göra min plastik OP, men jag är rädd att jag kommer dras längre ner
i fixeringen innan det ärför sent.

Hejsan! Jag har haft anorexi, var "frisk" ca 1 år, sen blev jag gravid och slutade röka och i stället för ciggen blev det godis. Gick inte en meter utan mitt godis. Nu är mitt gullefjun snart 4 år. Och så fort hon somnat åker godiset fram, jag äter å äter tills jag får ångest, känner mej fet å äcklig...jag har problem med mina tänder värker i munnen på mej mesta dels hela tiden. Är detta en form av ätstörning??

Sen undrar jag även om ätstörningar är ärftligt?

det är såhär, jag har varit bulimiker i ca sex år nu, är sexton. Men nu har jag blivit underviktig och omgivningen har reagerat. Jag hade själv inte insett hur smal jag var förrän jag såg bilder och skolsystern sa att jag var tvungen att väga mig en gång i veckan. Jag tycker inte det är fint att vara så smal som jag är, absolut inte. Jag vill ha kurvor och former. Ändå, så fortfarande när jag äter mycket får jag världens  ångest, trots att jag vill gå upp i vikt.. Åt precis en del glass, men jag fick sån ångest så jag var tvungen att kräkas upp den..... vad ska jag göra?

Hej! Är en tjej på 21 år som funderar på om jag behöver söka hjälp. Jag har känt mig deprimerad sedan jag var 16 och det verkar bara bli värre och värre. Jag är så trött, orkar inte träffa kompisar, har gett upp mina fridtidsintressen, har svårt att sova om nätterna och kan vakna mitt i natten och snäser och är otrevlig mot familjen (brukar oftast stänga in mig på rummet för att vara ifred). Jag har väldigt dåligt självförtroende och självbild i övrigt och mitt problem med mat gör inte saken bättre och har blivit riktigt illa. Jag gick nyligen ner många kilon och tränade regelbundet varje dag. Innan detta har jag ätit väldigt dåligt. Dvs, hetsätit utan anledning och jojobantat i flera år. Nu så har det börjat igen och jag hetsäter mer än någonsin (t ex minst 2 chipspåsar och 200 g choklad på mindre än en timme varje dag) och detta ger mig otroligt dåligt samvete fast det är lugnande för stunden. Det som skrämmer mig också är att jag på senaste tiden har börjat kräkas upp efteråt pga jag mått så dåligt av detta. Jag har försökt att prata med mina föräldrar om detta (fast jag har inte nämt kräkningarna) för att få hjälp men de säger att jag inbillar mig i stort sätt. Så min fråga till er är; är detta inget att ta seriöst? För jag vill inte ta upp någons tid liksom. P.S Jag är 178 och vägde tidigare 58, men nu måste jag ha gått upp otroligt många kilon!
Tacksam för svar!!

Min syn på mat är skev och det vet jag, men jag har alltid varit såhär sen jag var liten och nu är jag rädd att det går överstyr. Jag flyttade hemifrån för ungefär fyra månader sen och min mathållning är hemsk. Jag hatar att äta, det handlar inte mycket om vikt utan mer om att jag inte vill äta. Jag kan må illa fysisk när jag äter eller lagar mat. Jag äter väldigt ensidigt, samma om och om igen. Jag är bara inte intresserad av mat. Jag är normalviktig 170cm 60kg. Jag äter en gång om dagen, aldrig två. Jag pallar inte med det. Jag lever och mår hyfsat bra så jag vill veta om det är ett problem och vad jag isåfall ska göra åt det? /A

Kan man ha biverkningar av milda ätstörningar, när man är frisk från dem? Jag bantade (1200 kalorier/ dag) ca fyra, fem dagar i veckan växelvis med hetsätning, i sex år, slutade i våras. Jag mådde förstås väldigt fysiskt dåligt, men var aldrig i närheten av undervikt (pendlade mellan ca 57-61 kg, 166 cm lång) och spydde aldrig. Nu äter jag bra, men har väldigt dåligt minne och tappar balansen ofta, benen liksom viker sig under mig. Folk i min närhet, tror det är för åren med ätstörningar, men jag har väldigt svårt att se hur en sådan mild form skulle kunna ge efterverkningar?
Är 25 år, så var rätt gammal när det började.
Tack på förhand!

Jag har precis slutat svälta efter en ett par års svängningar mellan överträning och bantande. lägsta vikt jag minns är 49 kilo. jag är 168 cm lång. har kastat bort vågen, och har till min stora fasa drabbats av hetsätningsattacker. jag överäter med minst 500 kcal per dag, men vill absolut inte gå upp i vikt. hur ska jag få grepp om situationen?

Jag är 18 år gammal och mår extremt dåligt av mig själv och min vikt. Jag vet att jag absolut inte är överviktig men tycker ändå att jag är tjock. Jag har känt så här i mer än ett år men inte gått ner speciellt mycket i vikt, i vissa perioder äter jag normalt och i vissa äter jag väldigt lite, så jag pendlar hela tiden i vikt. Dock är det inget som någon märker. Och även om jag har perioder då jag äter normalt mår jag alltid extremt dåligt av det och tänker att jag måste gå ner i vikt. Orkar inte med den här ångesten längre, men känns inte som att jag är tillräckligt "sjuk" för att söka hjälp.

Hej! Jag har haft mycket problem med ätstörningar och då främst hetsätning. Nu är det 2,5 år sedan jag blivit av med själva hetsätningen men jag har ännu inte blivit helt av med mina mat-problem. Mitt största bekymmer just nu, och det har jag haft i över ett halvår, är att jag vissa dagar känner en stark hunger. Denna hunger går inte över hur mycket jag än äter och det är olidligt!
Har ni tidigare erfarenheter om detta och vad man ska göra åt det?
(Jag är 23år, 163cm lång och väger 49kg.)

Hej! Ni verkar ha en väldigt bra och seriös hemsida, vilket bra jobb ni gör! Jag har egentligen ingen ätstörning, men grejen är att jag hade det fram till i våras. Problemet är nu hur jag kan övertyga min pojkvän och en av mina närmsta vänner om att jag verkligen inte har det längre. Jag vet att det är vanligt med förnekelse, men det handlar inte om det, utan jag mår verkligen bra nu , är normalviktig och äter mig mätt varje dag. Problemet är att de tror att jag fortfarande har det, och misstolkar allt, t ex om jag säger att jag är för tjock, ser de det som ett tecken. Hur kan jag övertyga dem?

Jag är en 22 årig tjej som är 1.84 cm lång och väger 55 kilo alltså har jag ett bmi på 16.2. Först så började det med att jag och en kompis började att tävla att bara äta 175 kalorier per dag och sen så började vi med att bara tugga tuggummi och nu sedan den 1 november så dricker vi bara vatten. Jag blir kallad till vårdcentralen varje vecka för att läkaren vill kolla puls, blodprover och blodtryck. Jag tränar varje dag ca 4 timmar per dag. Och jag tycker fortfarande att jag är tjock. Mina föräldrar på pekar varje dag att ohhh vad du är smal, ush vad man ser dina revben, rygg kotor, nykelben och så. Att dom alltid skall klaga på mig. Vad skall man göra åt detta att dom tjatar på mig och hur kan man få hjälp med att inte vara så trött, sover mycket, orkar inte springa längre, blir trött fort, och har fått jätte ont i mina leder. Har en massa ångest!!!

Hej! Jag är en kvinna på 37 år som har märkt att jag har en tendens att äta bort min ångest i vissa lägen. Jag har väldigt svårt att äta på regelbundna tider, känner mej oftast inte hungrig. Jag har haft kortare perioder då jag ätit väldigt lite och då upplevt en känsla av att nästan vara hög. Då jag tillbringar mycket tid med min särbo äter jag hyfsat regelbundet men då jag är ensam glömmer jag ofta att äta. Är nu lite undrande över mitt förhållande till mat och har fått frågan av folk runt omkring mej om jag har ätstörningar. Jag tycker själv inte att jag är besatt av mat. Men får helt enkelt inte till rutinerna och skulle vilja gå ner i vikt.

Jag svälter mig ena dagen, hetsäter och spyr andra, hetsäter utan att spy tredje ...äter hälsosamt och tränar 4de osv osv... har ständiga skuldkänslor och tänker konstant på min figur, har jag en ätstörning och isf vilken?

Hej! Har många gånger tänkt tanken att jag har någon typ av ätstörning. Har ett BMI på nästan 25 vilket är något som får mig att må dåligt. Lider troligtvis av hetsätning då jag ibland inte kan sluta äta. Har helt tappat uppfattningen av hur mycket man borde äta, vad en normal portion är. Vill alltid äta så lite så möjligt. Har en destå mindre, destå bättre attityd. Kommer också på mig själv med att få ångest när jag äter bland folk, speciellt om jag äter något onyttigt. Då känner jag inte smaken av de jag äter utan vill bara tugga och svälja. Hatar när jag äter stora mängder mat, vill alltid straffa mig själv genom exvis mycket träning, lite mat (vilket inte håller speciellt länge). Går i vågor hur ofta detta händer, ibland varje dag och ibland varanan vecka.. Försöker också sätta upp förbud, vill ha kontroll. Vill bara ha någons tanke ang detta tänk och beteende. Gärna tips på var man kan hitta information om bra matvanor (vad, hur mkt osv).. (Min vikt påverkas väldigt sällan, men de minsta plus på vågen och jag får så att säga panik).. - Ibland känner jag att jag inte orkar bry mig, att jag bara vill ge upp - att drop hade varit ultimat - att jag och mat borde gå skilda vägar då vi sällan kommer överrens.. Sen jag flytta hemifrån äter jag sällan riktig mat, utan de blir mkt godis och mackor. Är som sagt väldigt tacksam för en åsikt och ev tips..

Det hela började när jag för 3 år sedan började läsa på högskola. Jag bestämde mig samtidigt för att gå ner några kilo.  Tyvärr kunde jag inte sluta fast jag vägde 45 kilo och hade ett BMI på 16.4.  Sedan Blev jag deprimerad och drabbades även av en psykos som jag fick mediciner mot. Då gick jag upp i vikt och blev väldigt deprimerad. Jag blev frisk från psykosen och depressionen och kunde minska och till slut sluta med medicinen. Nu har jag fått svårt att äta det började smygande nu kan jag bara äta ett mål om dagen och det är en fjärdedels portion och jag är väldigt insatt i vad den maten innehåller i form av fett och kalorier. Jag är känslig för kommentarer som rör vikt och är mer irriterad än förrut. Jag har inte samma kondition som förrut utan får hoppa av cykeln i uppförs backar och ibland även när jag cyklar vanliga sträckor då det känns som jag håller på att svimma. Är också orolig för julbordet och har varit det under flera månader nu. Har ätit bantningspiller ett tag men de gjorde att jag fick så ont i magen så jag var tvungen att sluta fick sån ångest utan dom så jag var tvungen att börja med laxermedel istället. Har slutat med det också men nu äter jag som sagt nästan ingenting istället. Har börjat träna mera också. // Tack på förhand

Hej! Är 31 år, haft ätstörningar sen jag var 13 år (bulimi de senaste 9 åren). Min kille har en dotter på 10 år som är lite osäker i sig själv och därför inte vet "sanningen" om mig. Är  jättesvårt för mig bl a när vi alla ska äta mat, blir stressad och får panikångest, känner mig uttittad, sitter bara i min egna värld, konverserar ingenting. Hur ska jag träna, tänka, så jag kan hantera situationen bättre? Slutar alltid med att jag vräker i mig och sen kräks, eller äter bara lite. Har gått på beh under åren, har inte haft samtalskontakt sen i somras. Vill så gärna kunna klara att äta med andra förutom min pojkvän, men jag vet inte hur. tacksam för svar

Finns det någon som har haft anorexia som man kan prata med nu? Nåt ställe eller så som man kan ringa ?

Jag är 17 år och åt i stort sett ingenting i 5 månader, tränade 9 timmar i veckan. Mitt mål var inte att gå ner i vikt från början utan att kunna äta mer godis! Men jag slutade äta av en konstig anledning. Ångrar mig så grovt mycket. Undrar om min kropp kan bli som förut igen med mina gamla kvinnliga former? Kan inte tänka på nåt annat, snälla HJÄLP!!  Känner att jag börjar bli deprimerad av alla tankar!

Jag har haft ätstörningar sedan 1986 o har gjort allt:anorexi, bulimi, kräkt upp maten, laxerat, tränat för mycket m m. 2007 blev jag njurtransplanterad o har ej kräkts sedan dess pga att då kan jag mista njuren. Istället kom jag på att tugga-spotta ut. Jag är så trött på detta livet för jag tänker alltid alltid på vad jag äter. Jag är 177 lång o vikten är ca 59 kg men tycker jag är kraftig. Får mkt kärlek av min sambo men tankarna är där ändå. Tror inte jag kan bli fri från det, har ju haft det så himla länge. Vad tror du?

Min koppling till mat blivit ett helvete för mig, mitt liv kretsar endast runt maten och vikten och förstör då himla mycket annat i min vardag. Jag är helt normalviktig och har under det senaste halvåret gått ner 12kg, men jag försöker hela tiden bli av med mera kilon. Jag har även blivit väldigt deprimerad av detta och äter nu medicin mot min depression, och nu mera mår jag så dåligt att jag inte ens kan gå ut för dörren och ta en promenad. Så det skrämmer mig även att gå upp i vikt eftersom jag inte fixar att motionera längre, hjälp mig.

Vad är det för fel på mig, tänker hela tiden på vikten, står i spegeln dygnet runt väger 38 kg å är 1 49 lång  å är 21 år.
Detta ha hållit på i några år och jag vill gå ner ännu mer i vikt........

Jag har haft svårt att äta i över 6 månader och allt som jag stoppar i mej måste jag spy upp igen. Man blir irriterad och orkar inte så mycket, men nu kommer jag inte ur det. Jag vill vara nöjd med min kropp men det funkar inte, jag tycker att jag är tjock och jag väger 70 kg och är 1,73 cm.

Jag är en tjej på 21 år. Mat har de senaste åren alltid tagit upp en stor del av min tid, tänker alltid på mat på ett eller annats sätt. vissa dagar kan jag äta hur mycket som helst och sedan en annan dag nästan ingenting. Jag är väldigt smal, alltid varit, för tillfället ligger mitt BMI på ca 16,7. Har dock sedan ett flertal år tillbaka haft en känsla av rädsla att gå upp i vikt. Det sista jag vill bli är tjock. På senaste tiden har jag känt mig väldigt trött och matt trots sömn, har lätt värk i hjärttregionen och lägre ryggen, även ibland på högersida av torson. får en tryckande känsla som är obehaglig över bröstet. Vad är det för fel? är det pga av jag lider av någon ätstörning om jag gör det eller beror det på något annat? Vad ska jag göra?

Jag har gått ner mycket i vikt, kommit ner till min målvikt och blivit nöjd där. Men efter en händelse i mitt liv orkade jag inte träna, jag tappade mina rutiner och började gå upp i vikt. Därefter har dagarna bestått av fasta, kalori- och kolhydraträkning, dieter, hetsätning, ångest och slutligen att jag spyr upp maten. Vad ska jag göra? Jag måste försöka komma tillbaka till mina rutiner jag hade tidigare, vet bara inte hur.

Är det en ätstörning om man äter mycket och nästan ostoppbart för att bli lugn, men sedan får en stark ångest, och äcklas av sig själv? Jag är väligt stressad och orolig och vet att jag äter för att bli lugn speciellt för att kunna sova.

Mina vänner och mina föräldrar tror jag lider av någon ätstörning. Ibland spyr jag upp mat efter hetsätning och ibland äter jag ingenting alls.  Jag tränar ofta, helst flera gånger om dagen. Borde jag söka hjälp?

Hur vanligt är det att man blir frisk från ätstörningar?

Redan när jag var 12 år upptogs mina tankar ständigt av mat, motion och hälsa. Dessa tankar blev allt mer förvrängda, och jag började känna ett slags triumpf eller glädje i att plåga mig själv genom svält. Det dröjde inte länge förrän jag rasade ner i vikt; från 41 kg till 28, 5 kg. Jag kom in på behandling, där det konstaterades att jag hade anorexia nervosa. Jag kämpade med sjukdomen i 2, 5 år, och hade under den här tiden pendlat i vikt likt en jojo, ingen trodde jag skulle överleva sjukdomen. Nu är jag 18 år och har lyckats hålla mig undan från återfall, men har dock inte lyckats bli av med mina "ätstörda tankar". Jag gör allt jag kan för att försöka hålla kontroll på ätstörningen, den ska inte få styra över mitt liv igen. Min fråga är nu om det på något sätt går att bli av med dessa tankar helt och hållet, jag har nämligen hört någon säga: "Har men en gång haft en ätstörning, blir man aldrig av med den." Om man kan bli fri från dem för gott, hur gör man i så fall?

Jag hade ätstörningar i sex år, med kombinerat självskadande beteende...

Vad är hetsätning?

Vad är kompensationsbeteende?

När har man en anorektisk vikt?

Jag spyr aldrig upp min mat och jag kan verkligen inte fasta en hel dag utan att få hetsätningsattacker. Då kan jag väl inte ha en ätstörning?