En tränare eller en lagkamrat har kanske sagt att man skulle kunna prestera ännu bättre än vad man redan gör om man går ner lite i vikt. Man börjar banta. Inledningsvis går allting bra. Kilon rasar och prestationerna är på topp. Men med tiden börjar allting gå över styr. För vissa blir reglerna kring träning och mat allt stramare och svälten blir mer och mer påtaglig. För andra går bantningen över i att man hetsäter och sedan kräks eller kompenserar matintaget på andra sätt (t.ex. laxermedel) för att undvika att gå upp i vikt. Vad gäller idrottandet så orkar man inte längre lika mycket, man kan inte fokusera och prestationerna försämras med tiden märkbart.

Ätstörningssymtomen växer. Personen kanske börjar få för sig att vissa kroppsdelar är alldeles för stora, trots den smala figuren som andra ser. Vissa näringsämnen kanske börjar uteslutas ur kosten. Träningen blir allt mer viktig. Det blir svårt att avstå ett träningspass eftersom man upplever abstinensbesvär (ångest, nedstämdhet, frustration) vid utebliven träning. Matintaget blir mer och mer beroende av kaloriförbrukningen; personen för hela tiden en mental logg över hur mycket han/hon gör av med och hur mycket han/hon stoppar i sig. Personen avgränsar sig alltmer från sitt sociala liv; träningen är viktigare än vänner, familj och andra nöjen. Det är också vanligt att personen blir mer och mer beroende av att vardagsmotionera; han/hon tar trapporna istället för hissen, går till skolan istället för att ta bussen, står hellre än att sitta osv.

Istället för att inse att ens beteenden blivit mer och mer bekymmersamma, får många för sig att de behöver banta ännu mer och träna ännu hårdare. Man tror att bättre prestationer uppnås med mer bantning och hårdare träning. Detta leder till fortsatt svält eller hetsätning/kräkning, minskad fysisk förmåga, och än sämre prestationer. Trots detta är personen fast besluten om att vägen framåt handlar om att pressa sig själv ännu hårdare.

I sådana lägen spelar tränare/idrottsledare/idrottslärare en mycket betydelsefull roll. Det är viktigt att tala klarspråk med personen i fråga och prata om vad man ser. Ställ öppna frågor och visa att du gärna lyssnar om personen vill prata. Det kan även vara nödvändigt att kontakta sjukvården/skolhälsovården eller prata med föräldrarna och berätta om sin oro över det man har observerat.

Att svälta eller hetsäta och kräkas samtidigt som man utsätter kroppen för hård fysisk ansträngning kan vara mycket påfrestande och potentiellt fysiskt farlig. Det kan vara viktigt att ta ett uppehåll från sitt idrottande för att gå i behandling och ta hand om sig själv. Efter att man har tagit hand om sin ätstörning kan det vara dags att återvända till idrottandet, men då i lägre intensitet och mindre frekvent än tidigare. Ett av målen med ätstörningsbehandlingen är att lära sig vad ett normalt, friskt träningsbeteende är; man bör till exempel kunna avstå ett träningspass då och då utan att minska sitt energiintag på grund av den uteblivna träningen.

Forskning tyder inte på att idrott/fysisk aktivitet i allmänhet är en riskfaktor för att utveckla ätstörning. Däremot har man sett att vissa typer av idrotter innebär mer risk än andra. Idrotter där vikt, figur och estetik har en framträdande roll (såsom balett, gymnastik, simning och dans) har visats innebära en större risk för att utveckla ätstörning. Det är också vanligare med ätstörningar bland idrottare på elitnivå än på de lägre nivåerna.

Det är viktigt att poängtera att forskning också visat att idrott/fysisk aktivitet kan vara en skyddsfaktor. Det är främst den ökade självkänslan och den positiva kroppsbilden som idrotten kan bidra med som har betonats. Ett tryggt och uppmuntrande träningsklimat kan självklart också vara berikande ur ett psykosocialt perspektiv. Vill du veta mer om idrott och ätstörning eller har du frågor och synpunkter? Maila Emma Forsén.