Anders berättelse

Anders hade haft problem med hetsätning i över 20 år och var besviken över den första behandling han fått. När han blev erbjuden kognitiv beteendeterapi via e-post var han till en början skeptisk.

– Men jag tyckte inte att jag hade något att förlora och bestämde mig för att prova.

 

Anders berättar att han var överviktig som barn. När han var 18 började han banta och kände sig först oerhört nöjd med att äntligen ha blivit smal. I själva verket hade hans viktproblem bara börjat. I perioder låg hela hans fokus på att hålla vikten. Tillvaron blev ett ständigt bevakande av den egna kroppen. När han väl bröt mot sina stränga matregler gjorde han det ordentligt med starka skuldkänslor som följd.

 – Jag har hetsätit och min vikt har åkt berg och dalbana. Det har rört sig om i sammanhanget ätstörningar relativt små viktskillnader men mentalt har det varit väldigt jobbigt. Jag har alltid kunna sköta mitt jobb men har tidvis isolerat mig och varit väldigt asocial, säger Anders.

För några år sedan sökte han hjälp och fick träffa en fysioterapeut och en dietist. Anders tyckte inte att behandlingen fungerade och uttryckte sitt missnöje till Stockholms centrum för ätstörningar, SCÄ. Då fick han frågan om han ville prova kognitiv beteendeterapi med internetstöd. Efter en inledande träff skedde hela behandlingen via e-post. Grunden i behandlingen var boken ”Att övervinna hetsätning” av Christopher Fairburn. Boken innehåller dels information om hetsätning, dels en självhjälpsmanual med behandling i sex steg. Anders fick under behandlingstiden mejla hur mycket han ville till sin behandlare. En gång i veckan fick han svar. – I början var jag ovan vid att kommunicera om sådana här saker via mejl. Jag skrev jättemycket om hur jag mådde och ville nog egentligen ha någon att prata med. I svaren visade min behandlare att hon uppfattat allt jag skrivit men hon höll sig mest till själva behandlingen.

Det första steget var att Anders, utan att försöka äta annorlunda, fick skriva upp precis allt han åt i en observationslista. I nästa steg var uppgiften att, återigen utan att ändra innehållet i kosten, börja äta på regelbundna tider.

– Jag undrade om det verkligen skulle hjälpa att skriva upp allting jag åt. Även regelbundna måltider kändes konstigt i början: frukost, lunch, mellanmål och middag! Jag tyckte jag åt ofantliga mängder mat.

Varje vecka resonerade Anders och behandlaren kring hur det gick utifrån de listor som Anders skickade. Anders som beskriver sig själv som väldigt strukturerad och effektiv ville snabbt högre upp på behandlingsstegen.

– Flera gånger fick min behandlare bromsa mig och bestämma att vi skulle stanna kvar i samma steg ytterligare några veckor.

Eter ett halvår hade de kommit till Steg 3 i behandlingen, vilket går ut på att hitta metoder för att bemästra överdrivet sug efter mat. När suget sätter in ska man ha en handlingsplan, till exempel att ägna sig åt någon aktivitet som flyttar fokus bort från suget. Det var först nu som Anders började märka att han faktiskt mådde bättre. Han åt normalt och bantade inte men gick ändå ner i vikt och perioderna av hetsätning blev kortare och kortare.

– Det var jätteskönt att inse att jag kan göra något åt suget. Jag kan välja att inte falla för suget och om jag gör det går suget över.

 De sista stegen i behandlingen ägnade de betydligt kortare tid åt. Främst handlade det om att hitta positiva mönster för framtiden.

–För mig var det en viktig insikt att det inte finns någon magisk lösning på problemet. Det finns ingen ”quick fix”. Det gäller att vara konsekvent med regelbundna måltider och att undvika alla typer av extremt beteende. Om man sätter upp stränga regler för sig själv om att aldrig någonsin äta choklad blir fallet desto tyngre när man misslyckas.

I dag har det gått ett halvår sedan Anders avslutade behandlingen. Hetsätandet är inte helt borta, men återfallen känns inte så dramatiska eftersom han utan större problem klarar av att gå tillbaka till sina vanliga rutiner efteråt. På det stora hela tycker Anders att behandlingen med internetstöd fungerat bra. Saknaden av den personliga kontakten med en terapeut minskade i takt med att resultaten började komma.

– Det dröjde ett tag innan jag förstod vad den här typen av behandling var och vad den inte var. På ett sätt känns det som en styrka att ha klarat sig själv i så stor utsträckning. I framtiden är det ju ändå upp till mig att fixa det. Text: Dan Håfström