Mamma är den viktigaste personen som hjälpt mig, det är/var hon som fanns för mig hela tiden. Hon tog med mig ut, till psykologer och hon gav aldrig upp hoppet. Hon visste att jag skulle klara mig ur svälten och kämpade för att jag skulle klara det. Det är till och med mamma som har varit arg på mig mest. Hon har visat att jag hade fel, jag åt inte för mycket, jag var inte tjock och jag hade ingen stor rumpa. Hon blev arg på mig för att jag sa så om mig själv, att jag kunde med att trycka ned mig själv på det sättet. Utan henne hade jag tyvärr inte levt mer, jag minskade så kraftigt i vikt och hade tappat min livslust och motivation. Det var inget som hjälpte längre. Mamma hjälpte och stöttade mig hela min period som sjuk, hon gav aldrig upp.
När förstod du att jag hade ätstörningen Anorexia Nervosa? Vilket var det tecknet du reagerade på mest?
Svar: Det tog väldigt lång tid innan jag insåg att du faktiskt var sjuk. Jag tror att jag egentligen märkte det men förnekade det för mig själv. I efterhand när man försökt tänka tillbaks på hur det började finns det en del starka tecken på att det inte stod rätt till. Sommaren 2005 när vi var på semester ville du inte ha glass och det har alltid varit din stora passion. Det var väl det mest förbjudna för dig då. Ett annat starkt minne är när du står i köket när jag gör potatismos och du blir tokig när du ser att jag tar i smör. Nu finns det massor av tecken som man tänker på när man går tillbaks.
Vad var din första tanke när du insåg att jag var sjuk?
Svar: Tanken var NEJ INTE MIN LILLA MOA! Känslan går inte att beskriva, men det kändes som någon tog en kniv rätt in i magen och sakta, sakta vred den flera varv.
Vilken period var jobbigast för dig som anhörig/mamma? Insjuknandet, att ta hjälpen eller tillfrisknandet?
Svar: Den jobbigaste tiden om man nu måste rangordna, för det är oerhört påfrestande hela tiden. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan och framförallt vanmakt. Men det är nog innan du själv ville ta emot hjälpen, sedan när vi får hjälp och det bara blir värre och värre. Man får vara oerhört stark och prova olika vägar som passar just dig. Som mamma är det väldigt svårt att se sin dotter som varit social, go och veta att det är samma gulliga lilla flicka men att ”hjärnspökena” tar överhanden emellanåt. Man tycker så vansinnigt synd om dig att det värker i hela kroppen.
Alla dessa bråk och all den irritation som fanns emellan mor och dotter var outhärdligt, kunde du se bort Anorexia-rösten?
Svar: Det är svårt även för en anhörig att säga emot Anorexia-rösten. Ibland håller man nästan med sjukdomen för att undvika konflikter. Som anhörig behöver man professionell hjälp för att lära sig att inte hålla med sjukdomen. Man lär sig att Moa inte är anorexia utan Moa är Moa och ingentings annat. Man måste ta konflikter och lära sig att hantera dem annars är det svårt att komma ur helvetet. När man lär sig att personen och sjukdomen är två olika ”personer” är det lättare att hantera irritation.
Finns det något du ångrar som du hade velat göra? Som du hade velat göra annorlunda?
Svar: Jag hade velat få hjälp direkt för att hjälpa dig. Jag hade velat vara starkare och tuffare mot behandlarna, vågat kräva mer och stått på mig. Men när man hamnar i chock som det nog kan jämställas med är man svag och ledsen och man känner sig maktlös. Man kan inte skylla på vården men de har erfarenhet och utbildning och i vårat fall skulle de ha erbjudit mig hjälp direkt. Eftersom jag har skuld och dåligt samvete. Jag ångrar att jag inte såg signalerna och stoppade sjukdomen i tid.
När hjälpen togs från en s.k. professionell klink, var det en bra start på ett hälsosamt liv? Eller borde hjälpen sett annorlunda ut?
Svar: Alltså, det blev helt fel från början. Det kan bli en hel uppsats från mig men den hjälpen passade inte oss. Även om man förstår att det är Anorexia det handlar om så vill man inte ha det kastat i ansiktet med två psykologer framför sig och sedan bara lämnar oss storgråtande och i någon slags chock. Detta var två dagar före julafton. Jag har ingen aning om hur vi kom hem den dagen. De borde sett till så jag som anhörig hade fått hjälp direkt, fått information vad anorexia var ingående och hur man som anhörig kan hjälpa till! De borde ha satt sig och pratat med mig i enrum utan Moa. De om några borde se hur människor reagerar och de har utbildning och erfarenheter samt att det är deras jobb som de har lön för. Jag har skrivit ner hela händelseförloppet men det är inte intressant här, men som svar på frågan så skulle hjälpen ha sett annorlunda ut men jag vet än idag inte hur. Jag hoppas att de inte bemöter alla patienter så som vi blev bemötta. När du skrevs in på ungdomspsyk vägde du 49 kg när de skrev ut dig väger du 42 kg. November 2006 börjar Moa att sakta öka i vikt, då hon sommaren snuddade på 38.5 kg. Den viktigaste dagen för mig som mamma var när Moa fick tillbaka sin mens och har gått upp till 50.5 kg.
Vad är dina råd till anhöriga som har närstående med en ätstörning?
Svar: Sök hjälp direkt! Man klarar det inte själv. I ditt fall Moa, har kuratorn på skolan hjälpt dig igenom din sjukdom, till största del. Man måste ha någon att prata med, både den anhöriga och personen med anorexia. Det är viktigt att det är någon utomstående att prata med, ett proffs. Men även sjukvården, läkare, dietist, sjukgymnast, sjuksköterska. Det måste hela tiden vara något på gång så man inte blir lämnad ensam. Stå på sig att de inte släpper en. Du blev ”friskförklarad” och lämnad två gånger och vi fick söka hjälp på nytt. Det fanns aldrig någon vi kunde ringa och säga att nu mår inte Moa bra. Förutom en väldigt speciell person som Moa själv kallar sin ängel; Katarina. Men sjukvården släppte oss väldigt snabbt.
Jag skulle även säga att de anhöriga måste ha hjälp för att klara av det hela. Men det viktigaste av allt är att den sjuka själv inser att hon/han är sjuk och vill ta emot all den hjälp som går att få, samt att välja livet före ätstörningen! Det är en lång process och det är många återfall, men ju längre det är bra mellan återfallen så är det långt gånget.
Text: Moa
Moa, Kerstin och Katarina heter egentligen något annat.