Lindas berättelse

Söt, smal och smart. Linda hade extremt höga krav på sig själv och väldigt svårt att säga nej. Ju mer hon stressade för att leva upp till egna och andras förväntningar desto värre blev hennes ätstörningar. Efter många år av problem fick hon hjälp genom dagvårdsbehandling i grupp.

 

För Linda började det i 15-16 årsåldern. Med baktanken att undvika att gå upp i vikt hoppade hon ibland över frukosten. Så småningom stegrades ätstörningarna och under vissa perioder åt hon bara ett mål mat om dagen. Riktigt allvarlig blev situationen efter att Linda flyttat utomlands och fått jobb som ekonomichef. Långa jobbdagar kombinerades med intensiv träning på gymmet och minimalt med mat. Dessutom kräktes hon, ofta flera gånger om dagen.

 – Maten blev en slags flykt till en plats där jag kände att jag hade kontroll, säger Linda. Till slut orkade hon inte längre utan kollapsade på jobbet.

– Kroppen var så slut att jag låg hemma en hel helg i ett nästan medvetslöst tillstånd. Jag blev sjukskriven men började jobba igen efter ett par månader. I efterhand förstår jag att det var alldeles för tidigt, men jag skämdes väldigt mycket över att vara sjuk.

När hon kom tillbaka till jobbet orkade hon inte lika mycket som förut. Stödet från arbetsgivaren var minimalt. Då Linda inte presterade på sin tidigare nivå sade företaget upp henne. Istället för att protestera blev Linda sjukskriven och deprimerad.

 – Jag hade intalat mig att jag var tvungen att fixa situationen hur ohållbar den än var. Efter en lång tids sjukskrivning kom Linda hem till Sverige igen och började en dagvårdsbehandling på Idun-kliniken, en avdelning på Stockholm centrum för ätstörningar. Behandlingen bestod av sammanlagt 8 behandlingsveckor. Under behandlingstiden var deltagarna först på kliniken en vecka (endast dagtid, de bodde inte på kliniken), och sedan hemma två veckor. I behandlingen ingick flera saker som hon kände ett starkt motstånd inför. Från dag ett skulle deltagarna äta ordentliga måltider på regelbundna tider. Dessutom skulle de äta på restaurang tillsammans med resten av gruppen.

– Det var fruktansvärt krävande, hela ens värld vänds upp och ner. Man går emot allt som man under så lång tid intalat sig är rätt.

Varje dag träffade Linda en terapeut. Samtalen handlade inte främst om bakgrunden till ätstörningarna utan mer om situationen nu och om hur framtiden skulle kunna se ut. Terapeuten tog upp fakta om hur kroppen fungerar, hur mycket mat kroppen behöver och att man kan äta normala portioner utan att gå upp i vikt.

 – Jag fick jättemycket stöd av min terapeut och till slut gick det in att det nog ligger något i vad hon säger. I början tänkte jag att, ok de har säkert koll, men det här gäller inte för mig. Jag kan ju inte äta all den här maten. Men sen såg jag att alla andra åt och jag åt mer och mer utan att det hände så mycket. Man kämpar emot till en början men sedan någonstans måste man göra valet. Vill jag eller vill jag inte? För mig så bara kom det. Plötsligt hade jag bestämt mig för att äta.

Linda och terapeuten pratade också om att välja det man verkligen vill ha.

– I början när vi gick på restaurang valde jag inte den rätten jag ville ha utan den jag trodde var nyttigast. Med tiden lyckades jag välja det jag ville ha och dessutom äta hela portionen i stället för halva.

Med hjälp av behandlingen blev Linda mer medveten om vad som triggar impulserna att inte vilja äta.

– För mig händer det när jag blir stressad och orolig. Ätstörningen var ett försök att dämpa stressen. Det känns fortfarande jobbigare att äta när jag är stressad. Däremot gör jag ju allt jag kan för att stå emot den reaktionen. En stor del av behandlingen var en slags gruppterapi, ofta med skapande aktiviteter som sång och dans.

– Jag tyckte det var jättejobbigt att slängas in i situationer jag inte visste hur jag ska hantera. Men när man väl gjort det inser man att det kanske inte spelar så stor roll om man sjunger lite fel. Man behöver inte vara duktig på allt. Man är värd någonting ändå. Tidigare har jag känt att jag måste kunna allt.

Under behandlingsveckorna var en stor del av tiden avsatt till fria aktiviteter med de andra deltagarna. Tanken är att deltagarna ska känna att det är ok att ta det lugnt. Man behöver inte göra något speciellt, man behöver inte träna, inte prestera. Allt eftersom tiden gick kände Linda en allt starkare samhörighet med de andra deltagarna.

– Det är skönt att vara med folk som förstår precis vad man går igenom. Är man tyst på lunchen behöver man inte förklara. De förstår när man har det jobbigt.

Idag har gått ett år sedan behandlingen avslutades. Linda, nu 31 år, är i stort sett fri från ätstörningarna.

– Jag träffar fortfarande min terapeut men det handlar mest om min utbrändhet och hur jag ska lära mig att hantera stress bättre. På det stora hela mår jag enormt mycket bättre. Det känns nästan svårt att förstå att skillnaden är så stor. Självklart finns det fortfarande jobbiga stunder. Men man tar sig igenom dem på ett helt annat sätt. Det känns som jag fått livet tillbaka. Om det är något jag ångrar är det att jag inte insåg att jag behövde hjälp och tog tag i det tidigare. För det går verkligen att komma igenom det.

 

Text: Dan Håfström