Forskning > Månadens artikel > Emotionsreglering och vidmakthållande av anorektiska symptom  

Emotionsreglering och vidmakthållande av anorektiska symptom

Svårigheter med emotionsreglering predicerar vidmakthållande av anorektiska symptom under året efter intensiv ätstörningsbehandling. 

Racine SE, Wildes JE. Dynamic longitudinal relations between emotion regulation difficulties and anorexia nervosa symptoms over the year following intensive treatment. Journal of Consulting and Clinical Psychology. 2015;83(4):785-95. doi:10.1037/ccp0000011.

Länk till artikeln: http://dx.doi.org/10.1037/ccp0000011

Emotionsreglering är en inlärd förmåga som dels innebär att kunna känna igen, förstå och acceptera sina känslor och dels att kunna påverka upplevelsen av och sätt att uttrycka sina känslor. När den känslomässiga aktiveringen har hög intensitet och/eller lång duration ökar risken för dysfunktionell emotionsreglering vilket innebär strategier som ofta är rigida och oflexibla, som långsiktigt kan vara skadliga och som tenderar att öka missförstånd mellan individen och personer i dennes omgivning. Svårigheter med emotionsreglering antas bidra till utveckling och vidmakthållande av diverse olika kliniska problembilder, där den mest kända modellen avser självskada vid borderline personlighetsstörning. Emotionsreglering i relation till ätstörningar undersöks allt oftare, där det antyds att emotionsreglering kan spela en viktig roll vid både uppkomst och vidmakthållande av ätstörningar samt som destruktiva emotionsregleringsstrategier. 

Racine och Wildes har undersökt svårigheter med emotionsreglering mätt med instrumentet Difficulties in Emotion Dysregulation (DERS) hos ätstörningspatienter med anorexia nervosa (AN). De har tidigare publicerat två andra studier utifrån samma datainsamling där de bland annat funnit att känslomässig misshandel i barndomen (childhood emotional abuse) var kopplat till större svårigheter med emotionsreglering och högre grad av ätstörningssymptom. 

I den aktuella studien har författarna följt upp patientgruppen efter intensiv ätstörningsbehandling. Patienterna fick lämna data direkt efter avslutat behandling samt vid uppföljningar 3, 6 respektive 12 månader efter avslutad behandling. Således kunde longitudinella kopplingar mellan emotionsreglering och svårighetsgrad av AN-symptom undersökas under ett år vilket gjordes genom den statistiska metoden bivariate latent change score (LCS). De fann att svårigheter med emotionsreglering predicerade svårighetsgrad av AN-symptom under det undersökta året. Ingen omvänd prediktion förelåg, dvs. symptomgrad predicerade inte emotionsreglering. Individer med hög grad av svårigheter med emotionsreglering upplevde en ökande svårighetsgrad av AN-symptom, där symptomgraden vidmakthölls under året. För individer med mindre svårigheter med emotionsreglering sjönk svårighetsgraden av AN-symptom och symptomgraden fortsatte att sjunka efterhand under året. Svårigheter med emotionsreglering predicerade alltså vidmakthållande av anorektiska symptom under året efter intensiv ätstörningsbehandling. 

Dessa resultat kan ha kliniska implikationer för behandling vid AN. Författarna menar att behandling som förbättrar patienternas förmåga till emotionsreglering bör ha en positiv effekt på den longitudinella utvecklingen av sjukdomen. Ifall ätstörningssymptom kan ses som destruktiva emotionsregleringsstrategier, bör terapeutiska interventioner designade för att stärka adaptiva emotionsregleringsstrategier ge patienter större möjlighet att ge upp sina ätstörningssymptom. 

Elin Monell

Doktorand, leg. psykolog

Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet

Skriv ut

Publicerad: 2018-01-12