Forskning > Månadens artikel > Steven Bratmans nya förslag till definition av ortorexi  

Steven Bratmans nya förslag till definition av ortorexi

Som uppföljning av KÄTS bevakning av frågan om ortorexibegreppet (http://www.atstorning.se/ortorexi/) kan det vara av intresse att titta på Steven Bratmans nya artikel med förslag till diagnostiska kriterier för ortorexia nervosa (ON). Artikeln börjar med en litteraturöversikt, där man förutom ett antal publicerade fallstudier hittar ett tjugotal forskningsartiklar, mestadels från Europa, som huvudsakligen försökt undersöka förekomst av ON (hur många som ”har” ON). De mätinstrument som använts har varit olika versioner av frågeformuläret ORTO-15, som baserats på Bratmans ursprungliga 10-frågorstest. Man har då uppskattat prevalens (förekomst) till mellan 6% och 88,7%, och i allmänhet mellan 30-70%, att jämföra med ca 2 % för anorexi och bulimi.

Detta är slående höga siffror, vilket författarna diskuterar som att det kan bero på att de mätinstrument som använts inte inkluderat frågor om lidande eller funktionsnedsättning, som anses nödvändigt för att konstatera ett psykiatriskt sjukdomstillstånd. Testen är heller inte psykometriskt utvärderade ordentligt, dvs. man har inte undersökt om de mäter det de ska mäta och gör det på ett pålitligt sätt (jämför med ett gevär där siktet är rätt inställt och som skjuter på samma ställe varje gång). 

Författarna föreslår sedan diagnostiska kriterier enligt samma struktur som används i DSM-systemet, som är den centrala manualen för diagnostik av psykiatriska störningar. Först skapades preliminära kriterier baserat på fallbeskrivningar, och dessa skickades sedan för kommentar till människor som arbetar med ätstörningar (oklart vilka, hur de valdes ut eller hur utvärderingen gick till) i USA, Norge, Polen, Sverige, Australien, Italien och Tyskland, och dessa hade ansett kriterierna vara rimliga.

Kriterium A fokuserar på att personen ska ha ett tvångsmässigt fokus på ”hälsosamt” ätande baserat på någon teori eller vissa föreställningar om mat och hälsa, som leder till tre saker: 1) tvångsmässigt ”smalt” eller restriktivt ätande, 2) ångest/skuldkänslor vid brott bryta mot dessa regler, och 3) att beteendet ökar över tid. Det nämns också att det kan resultera i viktnedgång men att detta inte får vara det primära målet med beteendet. Kriterium B handlar om att tillståndet kan leda till undernäring eller medicinska komplikationer, lidande eller funktionsnedsättning, eller att kroppsuppfattning, självkänsla, identitet och/eller nöjdhet är överdrivet beroende av hur väl man följer sina egenpåtagna regler kring ätande.

Författarna avslutar med att hävda att det finns tillräcklig evidens för att ON skulle vara ett distinkt tillstånd som skiljer sig från existerande ätstörningar, men att mer forskning behövs.

Min egen reflektion är att den slutsatsen är alldeles för tidig att dra och lång ifrån självklar; det finns inte evidens för att ON är distinkt eller meningsfullt. De föreslagna kriterierna är också relativt otydliga och organiserade på ett ologiskt sätt, och det finns inte vetenskapligt stöd för nästan något av dem.

Tilläggas kan att träning, som är en central del av den svenska allmänhetens uppfattning om vad ortorexi är, bara nämns en enda gång i en fotnot i den här artikeln, och inte som en primär del av ON.

Dunn TM & Bratman S (2016). On orthorexia nervosa: A review of the literature and proposed diagnostic criteria. Eating Behaviors, 21, 11–17

Andreas Birgegård, docent

 

Skriv ut

Publicerad: 2016-10-25