Senaste tidens rapportering om att ”Ätstörningar ökar” kan leda till missförstånd

På sistone har det rapporterats en del i media om ökning av ätstörningar. Vi ser det som en av KÄTS uppgifter att stå för fakta och källkritik, och det är viktigt att diskussionen fokuserar på rätt frågor. Därför ska vi försöka reda ut det här lite.

Nyheten baseras på Socialstyrelsens statistikdatabas (http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikdatabas/diagnoserispecialiseradoppenvard) som innehåller data på antal patienter och besök i specialiserad öppenvård. Rubriker som ”Ätstörningar ökar” och att ”Ätstörningar ökar mest bland barn i tioårsåldern” följs raskt av diskussioner om möjliga orsaker, vilket oftast skjuter in sig på sociala medier. Problemet är att statistiken från Socialstyrelsen inte visar en ökning av drabbade i ätstörning, utan det är en tolkning av siffrorna som troligen saknar stöd. Siffrorna visar hur antal patienter eller besök i vården förändras, och det finns många anledningar till sånt som inte har med sjukdomens förekomst i befolkningen att göra. Det stämmer att det är fler patienter, men det kan lika gärna tolkas positivt.

Först bara: 1) det är förfärligt när barn drabbas av ätstörningar, och 2) det finns ett överdrivet tryck på unga vad gäller smalhetsideal och dietnoja via olika kanaler, inklusive sociala medier. 

Men den källa som man hänvisar till för ”ökningen av ätstörningar” bör tolkas mera försiktigt (vissa medier är noga med att korrekt säga ”ökning av antalet patienter”, men inte alla, och man går ändå vidare till sjukdomsorsaker lite för snabbt, som om det är en epidemiologisk förändring). Vi tar några exempel:

1. Geografiska vårdskillnader. Tittar vi på hela riket i databasen, antal patienter med ätstörningar i åldern 10-49 år för båda könen, så finns en ökning på ca 30% sedan 2007. Uppdelat på landsting/regioner så syns det att Stockholm står för mycket av den ökningen eftersom antalet patienter har ökat mycket där och Stockholm är ojämförligt störst. Tittar man däremot på antal patienter per 100 000 invånare så ser man att vissa regioner minskar, andra ökar och några står still, och det är väldigt olika genomsnittligt antal; välj vilket år som helst så är skillnaderna stora. 

Ätstörning drabbar inte baserat på geografi. Därför är det troligt att mycket av dessa skillnader och förändringar beror på vårdutbud, tillgänglighet till vård, remitteringsrutiner, kunskap bland vårdpersonal och bland allmänheten, om det krävs remiss eller ej, och andra orsaker. Baserat på antal patienter/100 000 invånare närmar sig t.ex. Stockholm först 2017 de nivåer som andra regioner/landsting haft under en lång tid (t.ex. Kalmar och Halland). Det betyder troligast att Stockholm blivit bättre på att fånga in de i befolkningen som är drabbade, snarare än att fler personer drabbas av ätstörningar i Stockholm 2017 jämfört med tidigare år. Annars måste man t.ex. acceptera att färre drabbas av ätstörningar i Västmanland och Uppsala under samma tidsperiod och att Kalmar och Halland har haft mycket fler drabbade länge. Sen beror det förstås på inflyttning/frånflyttning, åldersdistribution i befolkningen osv, men så snabba förändringar som vi ser i Socialstyrelsens data beror sannolikt inte på sådana relativt långsamma förändringar, eftersom de med ätstörning är en så liten andel av befolkningen. 

2. Eventuella geografiska vårdskillnader för barn. Om vi då går till ökningen i åldrarna 10-14 år som det talas mest om (och ibland olyckligt som ökning av ”anorexi”, trots att man inte kan se olika typer av ätstörning, anorexi, bulimi, hetsätningsstörning osv. i Socialstyrelsens databas utan bara Ätstörningar som grupp), så kan vi notera att det främst är Västra Götaland som fått uppmärksamhet i media. Där är ökningen 71% mellan 2011 och 2017. Men nationellt är ökningen 109%, och i t.ex. Jönköping är den 533%, medan Stockholm har ökat med 176%. Hälften av landstingen/regionerna har ökat procentuellt mer än Västra Götaland. Att man pratar om Västra Götaland beror nog bara på att det var P4 Göteborg som var först med nyheten (som bara korrekt sa att ökningen var störst just i de yngre åldrarna i den regionen, utan jämförelse med övriga riket), och sen har man kanske inte tittat på siffrorna igen i den fortsatta rapporteringen.

Den totala ökningen i gruppen är det främst Stockholm och Region Skåne som står för. Glädjande nog har antalet besök nationellt ökat nästa lika mycket som antalet patienter (99% fler besök), vilket generellt skulle kunna betyda att patienterna får lika mycket behandling, dvs att vården lyckats följa med ökningen av antalet patienter. Det man kanske bör hålla ögonen på är de platser där antalet patienter ökat mycket mer än antalet besök, t.ex. Skåne och Södermanland, även om frågan förstås inte är så enkel heller. Man måste först se över om täckningsgraden för inrapporteringen är tillräckligt bra och lika bra på de ställen man jämför, om man har vårdformer där många behandlas samtidigt (gruppformat som t.ex. multi-familjebehandling), om man samarbetar över länsgränser eller med aktörer som inte finns med i statistiken, eller andra felkällor.

Den märkbara ökning av antalet patienter 10-14 år verkar dock vara ganska generell, och gäller i stort sett alla landsting/regioner. I vetenskapliga studier kan vi dock inte idag säga att det finns en betydande förändring av andelen personer som insjuknar i ätstörning i den här gruppen. Det utesluter inte att det finns en förändring i verkliga världen; tillräckliga studier som skulle kunna besvara frågan finns helt enkelt inte. Det är svårt att forska på epidemiologi, och ätstörningar är en liten patientgrupp som är ännu mindre i de yngre åldrarna. Men som sagt är det troligt att vårdens utformning och tillgänglighet är den främsta källan. 

3. Nytt diagnossystem. En annan källa kan vara att år 2013 kom DSM-5, den nya versionen av den psykiatriska diagnosmanualen som ersatte den tidigare DSM-IV. En del av de förändringar som skedde där var till för att lättare kunna ställa ätstörningsdiagnos på barn/ungdomar. DSM-5 har inte fått brett genomslag i psykiatrin eftersom diagnoser i journalsystemen följer ICD-systemet som ges ut av WHO. Den nya ICD-11, som i allt väsentligt liknar DSM-5, kom sommaren 2018 och kommer väl att slå igenom framöver. Men psykiatrin känner förstås till DSM-5, och kan ha börjat ”informellt” använda dess uppdaterade kriterier vid diagnostik, och därmed kan fler ha fångats in särskilt bland de yngre patienterna.

Givet att DSM-5 är en förbättring av DSM-IV vad gäller ätstörningar, vilket de flesta är överens om, så är detta en bra förändring, men den innebär inte heller att fler är drabbade utan bara att de oftare fångas in. Ett större vårdutbud är också bra. Tolkningen att ätstörning förekommer hos en större andel av befolkningen är alltså en för tidig slutsats. Det kan vara så – vi bör vara vaksamma på såna trender – och diskussioner om orealistiska smalhetsideal, skadlig utseendefixering och diethets är meningsfulla ändå: de var relevanta för 10 år sen och de är det fortfarande. Att människor mår dåligt för att de ständigt får höra att de aldrig duger bör vi alltid försöka bekämpa. 

Ätstörningar över huvud taget, men särskilt i unga år, är väldigt viktiga att fånga och ta på allvar tidigt, både för drabbades och deras familjers skull. Mediauppmärksamhet kring ätstörning är därför bra, så att fler lär sig mer och är beredda att se och hjälpa varandra, och kanske så att ätstörningsvården i förlängningen byggs ut ännu mer, särskilt på platser i Sverige där resurserna brister idag . Men diskussioner bör inte baseras på otillräckligt grundade tolkningar. Då riskerar ämnet att inte tas på allvar av dem som sitter med fakta.

Referens:

Statistikområden, Diagnoser i specialiserad öppen vård [internet]. Stockholm: Socialstyrelsen. [citerad 2018-11-15]. Tillgänglig från: http://www.socialstyrelsen.se/Statistik/statistikdatabas