Om ätstörningar > Vad är ätstörningar? > Ortorexi  

Ortorexi

Här är några myter och fakta om begreppet ortorexi:

”Ortorexi handlar om träningsnarkomani/träningsberoende”

Nej, i de ursprungliga beskrivningarna av ortorexi, som kan läsas på www.orthorexia.com, så nämns inte träning alls, det handlar bara om en strikt diet av ”ren”, naturlig och ofta fettsnål mat som inte får innehålla artificiella tillsatser eller modifikationer. I Sverige används begreppet i nyhetsmedia, på Internet, i böcker och andra publikationer dock på ett annat sätt än i andra länder, och annorlunda än det ursprungligen avsågs. Här har det blivit en beteckning på överdriven träning i kombination med strikt kosthållning. Ursprungligen internationellt så finns träning inte alls med i definitionen av ortorexi, i den mån det alls finns en enhetlig definition.

”Ortorexi är en ätstörning”

Nej. Det kan visserligen bero på hur man definierar ätstörning, men om man utgår från de ätstörningar som är beskrivna i de manualer som används av sjukvården och psykiatrin, världshälsoorganisationens International Classification of Diseases, ICD, och Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, som ges ut av American Psychiatric Association, så nämns inte ortorexi. Ortorexi är alltså inte en formell ätstörning som inkluderas i de dokument där vedertagna definitioner av psykisk ohälsa finns. Om ortorexi ändå beskrivs som en ätstörning ibland så får det betraktas som en populär/lekmannamässig definition.

”Ortorexi ingår i ätstörning utan närmare specifikation, UNS”

Nej. Begreppet ätstörning ”UNS” fanns i den tidigare versionen av DSM-manualen (DSM-IV), och där nämndes aldrig ortorexi. Det nämns heller inte i den senaste, DSM-5.

”Ortorexi handlar om kvaliteten på mat, inte kvantiteten, medan vid ätstörning så är det tvärtom” (har föreslagits som sätt att skilja ortorexi från ätstörning)

Nej, så enkelt är det inte. Personer med diagnostiserad ätstörning hänvisar ofta till innehållet i maten, det är väldigt viktigt för många hur maten är sammansatt och tillredd, så det handlar inte bara om mängden mat.

”Vid ortorexi beror dieten på en vilja till renhet och naturlighet, vid ätstörning så handlar det om bantning” (har föreslagits som sätt att skilja ortorexi från ätstörning)

Personer med diagnostiserad ätstörning kan ibland uttrycka en vilja till renhet, och framför allt kontroll över vad de intar, och säger inte alltid att det är bantning och smalhet som driver dem. Ibland kan kontrollen över maten, som det även ibland beskrivs vid ortorexi, ha existentiella eller andliga dimensioner, eller hänga ihop med saker som inte har med vikt eller utseende att göra, till exempel upplevelser av mag-tarmproblem. Detta faktum har till exempel gjort att man har förändrat kriterierna för anorexia nervosa i den senaste DSM-manualen: det krävs inte längre att man explicit säger att man är rädd att gå upp i vikt, eller ”vägrar” hålla sig vid en normal vikt.

”Ortorexi en sjukdom”

Den frågan är svårare. Den finns ingen tvekan om att de många människor som känner igen sig i beskrivningar av ortorexi, vilken definition som nu används, ofta har problem och lidande som de behöver, och kan få, hjälp för. Så ja, de symptom och problem som många personer som upplever sig ha ortorexi lider av kan mycket väl vara delar av ett sjukdomstillstånd. Om man sedan söker vård för problemen, vilket man bör, så kommer man kanske inte att mötas av en vårdapparat som använder ordet ortorexi utan man har andra begrepp. Men symptomen och lidandet är inte mindre för att man ger dem ett annat samlingsnamn, som ”anorexi” eller ”tvångssyndrom” eller ”sjukdomsångest” eller något annat som passar just den individens beskrivning.

”Var kommer ortorexi ifrån?”

Begreppet ortorexi, eller “orthorexia nervosa”, myntades 1997 i en artikel av läkaren och alternativmedicinaren Steven Bratman i tidskriften Yoga Journal. Han pratade om ”rent” ätande, utan tillsatser och med noggrann kontroll över odlingsmetoder, skörd, frakt osv så att det man åt var så ”naturlig” mat som möjligt. Detta i princip hälsosamma beteende, menade Bratman, kunde gå till överdrift och bli tvångsmässigt till den grad att det resulterade i begränsningar i livsföringen, undernäring och till slut allvarliga medicinska och/eller psykiatriska tillstånd.

”Finns det någon forskning gjord om ortorexi?”

Det finns knappt ett par dussin studier publicerade i internationella forskningstidskrifter, och intrycket från dem är att ortorexi inte verkar fungera som begrepp, åtminstone inte så som man mätt det hittills. Viktigt är att den forskning som gjorts aldrig studerat en definition som inkluderar träning, så den ”svenska" ortorexin är inte undersökt vetenskapligt. Forskningen på det ursprungliga ortorexibegreppet har visat en spretig och svårtolkad bild, där ”ortorektiska” attityder till ätande ibland men inte alltid hängt ihop, oftast svagt, med ätstörningssymtpom. Ofta har de inte visats ha samband med något psykiatriskt lidande. Och om man har svårt att få en kategori av beteenden (ätbeteendet) att hänga ihop som begrepp, så lär det inte bli lättare för att man kombinerar det med en annan kategori (överdriven/sjuklig träning, som är ganska svårt att definiera i sig). Det är tidigt att dra starka slutsatser ännu eftersom inte så mycket forskning gjorts, så vi vet inte om det i framtiden kommer att visa sig att ortorexi är en bra sjukdomsbeteckning. Hittills verkar det inte så, och därför är det definitivt för tidigt att påstå att ortorexi är en definierad sjukdom eller psykiatrisk diagnos, som det ibland kan framstå i media och på internet.

Det verkar idag inte finnas någon mätmetod som effektivt kan infånga och mäta ortorektiska tendenser, delvis eftersom det inte finns en överenskommen definition. Vanliga frågor man ofta har om sjukdomar, om t.ex. förekomst, könsfördelning, behandling osv., är därför inte meningsfulla att ställa när det gäller ortorexi.

Vid Svenska Anorexi / Bulimisällskapets vårmöte 2015 så visade handuppräckning bland de drygt 200 närvarande klinikerna och forskarna (ätstörningsspecialister) att ca 1% tyckte att ortorexi bör vara en egen diagnos. Ortorexi verkar alltså vara ett begrepp som man inte ser sig ha användning för inom den ätstörningsspecialiserade psykiatrin, men som ändå sprids i media och på internet, och konsekvent med ett annat innehåll än som ursprungligen avsågs och som finns i resten av världen. För överdriven träning som enskilt symtom eller syndrom finns utomlands andra begrepp som ”compulsive exercise”. Att tvångsmässig träning (kombinerat med begränsat ätande, både till kvalitet och kvantitet) väldigt ofta ingår i traditionella ätstörningar är välkänt sedan tidigare.

Vad är problemet med att Sverige tänker annorlunda?

Det blir svårt, om begreppet ortorexi alls finns kvar i framtiden, om vi har en annan definition än andra. Den forskning som görs (inklusive av svenska forskare, eftersom man som forskare förhåller sig till ett internationellt akademiskt sammanhang) kommer inte säga något om det som svenska media, hemsidor och allmänheten pratar om. Så den svenska betydelsen av begreppet kommer troligen inte att bli undersökt vetenskapligt, vilket gör att den aldrig kan bli en vedertagen diagnos eller sjukdom. Om ortorexi till slut blir en sjukdom så blir det troligen i en annan betydelse än den vi har. Kliniska utbyten försvåras också; när terapeuter, läkare och behandlare försöker dela kunskap om hur man behandlar olika tillstånd, så kommer man inte att prata om samma sak, och utbytet kommer att försvåras.

Andreas Birgegård, docent

 

Skriv ut

Publicerad: 2016-06-13