Ätstörningar har flera kännetecken. Det kan handla om att man äter stora mängder mat och sen försöker bli av med den genom att kräkas, det kan också handla om extrem bantning. Ätstörningar handlar inte om hur många kilon man väger; de allra flesta med ätstörning är normalviktiga, en del är underviktiga och en del är överviktiga. Men inte minst kännetecknas ätstörningar av hur man tänker och känner i förhållande till mat, ätande och sin egen kropp, och hur upptagen man blir av dessa tankar.
Få saker känns viktigare än att gå ner i vikt, och man blir ofta livrädd för att gå upp i vikt. För många blir ens självkänsla helt beroende av ens vikt och kroppsform. Ibland är det uppenbart att man har allvarliga problem med sitt ätande. Men inte alltid. Personer runt omkring en kanske uttrycker en oro som man själv upplever som obefogad. Då kan det vara så att man försöker skydda sig själv från den svåra sanningen att ens matvanor har gått överstyr och att man tar skada av sitt beteende.
Tydligast svar på frågan ifall ens tankar, känslor och beteenden kring mat, ätande och sin egen kropp kan anses vara en ätstörning ger en gedigen psykiatrisk bedömning inom vården. Men för att få en uppfattning ifall du ligger i riskzonen för att ha en ätstörning kan du göra självtestet SCOFF (länk).
Om det inte är ätstörning?
Svårigheter med mat, liksom dramatisk viktförändring både uppåt och nedåt, kan ha många andra orsaker än ätstörningar. Det kan exempelvis bero på överkänslighet för födoämnen (t.ex. gluten- eller lakotsintolerans), läkemedelsbehandling (t.ex. viss psykofarmaka), förändrade livsvanor (t.ex. jobb som innebär mycket nattarbete), ökad stress (höga krav eller psykosocial stress), kroppslig sjukdom (t.ex. diabetes, hypotyreos) eller psykisk ohälsa (t.ex. depression, sömnbesvär och ångestbesvär). Ökad eller minskad aptit förekommer ofta vid depression vilket kan få till följd att vikten kan påverkas dramatiskt utan att man medvetet försökt påverka den, såsom vid ätstörning.
Även om man inte uppfyller kriterier för en ätstörningsdiagnos kan man naturligtvis uppleva svårigheter förknippat med mat och utseende samt må psykiskt dåligt och behöva stöd eller behandling. Så tveka inte att söka hjälp, via frivillorganisationer för unga som behöver stöd, via din vårdcentral eller direkt hos din närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning.