Hej! Min bästavän har under många år haft otroligt mycket ätstörda tankar (det har aldrig lett så långt till en riktig ätstörning dock). Nu har det däremot börjat gå utför på riktigt. Min vän är otroligt fixerad vid kalorier, hn tvingar sig själv att träna varje morgon och kväll även fast hn är trött och nöstar somnar stående. Hn har berättat för sin förälder samt går till psykolog. Nu till frågan, hur ska jag som vän bete mig? Ska jag säga ”nej ät nu”? Ska jag säga ”träna inte”? Hur ska jag göra? Har försökt ta upp detta med hn tidigare för att få dom bästa svaren men hn bara säger åt mig att det inte spelar någon roll eftersom hn inte är sjuk. Jag behöver hjälp för att jag vill hjälpa min bästavän så mycket, men vill inte heller skada igenom att säga fel saker.

Hej,

Tack för ditt mail. Att ha en vän som är sjuk och far illa är väldigt jobbigt. Det påverkar förstås dig och anhöriga. Du som vän kan göra stor skillnad. Er relation påverkas såklart och det ska du berätta utan att anklaga. Jag tycker att du ska säga som du känner "jag ser att hen inte mår bra, att du ser hen pressa sig till bristningsgränsen, att det oroar dig som vän, att du är rädd för att din vän ska bli sjuk". Det är viktigt att inte kräva, men att lyssna på hen och att berätta hur din oro finns där. Du säger att din vän går till en psykolog, din vän behöver gå till specialistvård. En vanlig psykolog har inte den kunskap om det skulle handla om någon form av ätstörning? Du ska inte be din vän sluta träna, det hjälper inte  hen eller er relation. Vi har en webbaserad utbildning STÄRKA 

Var en vän och lyssna. Låt din vän veta att du ser att hen har det jobbigt och slitigt, att träning inte ska vara ett tvång. Att det verkar få din vän att må dåligt. Att du som vän blir orolig och vill veta hur du kan hjälpa. att du ser förändring, varför är det så?

Gå försiktigt fram, men låtsas inte som om allt är bra.

Specialistvård kan du hitta på vår karta.

Hör av dig igen om du vill. Lycka till

Hej jag är en 13 årig tjej som nt äter målen de är Nt de att jsg tkr att jag e tjock eftersom att jag väger 40 kg men jag kan nt äta jag rasar i viktigt håller jag på å få ätstörningar leder de till anorexia

Hej,

Tack för ditt mail, modigt av dig att skriva till oss. Jag blir orolig av ditt mail och hoppas att när du nu skriver till oss är villig att förändra några saker.

Du beskriver en väldigt jobbig situation för dig. Om du slutar äta eller att äta så pass lite att du går ner i vikt så kommer din kropp att ta mycket stor skada. Man ser inte det i början, men inne i kroppen händer saker som kan skada dig mycket.

Jag vill säga till dig att du inte borde tänka på vikt och mat, men jag vet att det kan vara svårt. Jag vet också att du ska inte vara ensam med dom här tankarna. att vara ensam och tänka allt det här är inte bra för dig. Finns någon som du kan prata lite med? mamma, pappa, syskon eller annan anhörig? en vän, lärare?

Dina föräldrar bryr sig om dig och vill hjälpa dig fast det kanske inte känns lätt att prata med dom. Jag tycker att du innan skolan börjar ska prata med någon i din omgivning, om det är svårt kan du skriva ett brev, sen när skolan börjar finns skolsyster att prata med. Det går inte att vara själv i detta. Anorexia är en livshotande sjukdom, det är viktigt att du hjälper dig själv med att prata och ta hjälp.

Du ska inte tänka tankar som tjock och vikt.

Det finns hjälp att få och då kommer du att må bättre.

När du skrev till oss så var du modig, du har kraften att hjälpa dig hela vägen fram till en glad och rolig framtid.

kram och lycka till,  hör av dig igen om du vill

Jag fick tips om er och undrar hur man kan få hjälp som anhörig, har en dotter på 21 år med anorexia.

Hej Helena,

Att ha ett vuxet barn med ätstörningar är en väldigt svår och jobbig situation. Du säger att din dotter har anorexia, då tänker jag att du som anhörig har rätt till stöd från specialistmottagningen? Om hon inte går i behandling blir ett mål att få henne dit. Efter sommaren kommer en webbaserad utbildning som vänder sig till anhöriga med vuxna som har ätstörningar VÄKSA. Tills dess tycker jag att du ska gå vår anhörigutbildning STÄRKA och få kunskap kring ätstörningar. https://utbildning.atstorning.se/

Lycka till och hör av dig vid fler frågor.

Hej,
Jag har börjat spy upp min mat igen direkt efter jag ätit så att jag alltid hamnar under mitt dagliga kaloriintag, jag spyr på jobbet och hemma. Några kollegor har haft konstiga ”magsjuka” som går över på en dag eller två där de inte kan hålla nåt nere, detsamma gäller mina roomates då jag bor i kollektiv. Jag undrar då om det kan det vara så att jag ”smittar” andra på så sätt att när de använder toan jag använt för att spy i så blir de sjuka(om det kan vara bakterier som blir kvar efter jag städat upp eller nåt) Jag börjar märka det nu när det är samma personer som kan bli så där sjuka då och då utan förklaring (för en magsjuka kommer väl inte och går under kort tid?) är orolig över att det ska gå över människor i min närhet.
Kort sagt kan andra påverkas av att jag spyr upp min mat? Tacksam för svar, mvh DD

Hej,
har sedan en tid upptäckt tydliga tecken på ätstörning hos min 15-åriga dotter. Ex. mycket träning på gymmet, kaloriräknande, vill inte alltid äta maten som serveras övriga familjen, kräk i toastolen. Har goda skäl att tro att ätstörningen hänger samman med dålig självkänsla, höga prestationskrav och ångest. Har uttryckt min oro, lyssnat och försökt stötta. Dottern har beskrivit hur ångesten lättar när hon kräks. Jag inser allvaret i situationen och har kontaktat vården och fått tid hos läkare för samtal och bedömning. Problemet: Dottern blir tvärarg när jag tar upp läkarbesöket, säger att hon kommer vägra gå dit, vägrar prata om det. Hon säger att hon kommer ljuga för läkaren och förneka sina problem samt att jag förvärrar situationen för henne genom att koppla in vården. Jag har inte bemött henne med ilska och frustration, utan hela tiden haft ett lugnt förhållningssätt och bemötande. Aldrig diskussioner i affekt, utan jag tar upp diskussionen om min oro för hennes mående då vi har en mysig/trivsam stund tillsammans. Resultatet är att dottern totalt vänder mig ryggen, stänger in sig på rummet och vägrar prata om saken.
Tacksam för konkreta tips på hur vi kan få hjälp ur denna låsta situation. Hur kan jag motivera min dotter till att ta emot den hjälp som erbjuds av vården? Jag har inga ytterligare strategier att själv hjälpa henne med måendet, utan behöver sjukvårdens hjälp för att komma vidare, men hur gör jag när jag inte ens kan få henne dit? Jag läser på flera ställen hur viktigt det är att hjälp ges i ett tidigt skede, men hur gör jag när dottern vägrar ta emot hjälp, när hon inte vill träffa läkaren? Har också föreslagit andra vägar för henne (skolsyster, kurator, ungdomsmottagningen), men hon totalvägrar kontakt där också.
Tacksam om ni har möjlighet att återkoppla några reflektioner och ge förslag på strategier/vägar som kan hjälpa oss ur den låsta och fruktansvärda situation vi befinner oss i.

Vänliga hälsningar,
Maria

Hej Maria!

Tack för ditt mail. Du beskriver tyvärr en vanlig situation med en person som är på väg in i ett växande problem med ätstörningar-konflikter, förnekande och ilska. Det är väldigt bra att ni ska träffa en läkare för somatisk undersökning. Detta är för att utesluta andra kroppsliga problem. Men för att hjälpa och vårda en person som har ätstörningar så krävs specialistvård. Jag vet inte var ni bor (gå in på vår karta och hitta er specialistmottagning), skicka efter en egenanmälan och fyll i den så snabbt som möjligt. Det gör ni själva.

Den läkare som ni träffar kan och ska remittera er vidare till den specialistmottagning som du/ni fått egenanmälan (specialistmottagning) ifrån. Det är bra om det kommer från er båda. Er dotter är ung och att kräkas är mycket allvarligt och påfrestande för kroppen. Er dotter har ingen insikt i detta och reagerar helt "vanligt" med att bli arg och vägra saker, samt att styra familjen. Du gör rätt i att lyssna, men också kräva att uppsöka läkare och specialistvård. Eftersom hon är väldigt arg (vanligt) så låt sjukvården ta över ärendet direkt.

Kurator, skolsyster, vårdcentral, psykolog utan specialistkompetens har inte kunskapen att behandla ätstörningar, däremot kan skolsyster (eller annan person som hon har förtroende för, mentor,lärare )etc vara bra som lyssnarstöd, men utan att prata om ätstörningar. Skolsyster skulle kunna kalla upp henne för att hålla koll på puls etc. 

Som sagt, hon kan inte vägra hjälp, ni är föräldrar och bestämmer, inte hon. Det är väldigt viktigt att du och pappan pratar och är överens om hur ni ska göra. Det är ingens fel att det har blivit så här. Det är lätt att föräldrar beskyller varandra, hela familjen påverkas och därför är det viktigt att ni söker hjälp och stöd så snart som möjligt.

Ju snabbare ni söker hjälp desto bättre. Så länge kan du och pappan gå vår webbaserade utbildning STÄRKA och lära er mer om detta genom text och film.

hör av dig om du har fler frågor

vänliga hälsningar

Hur remitterar jag som skolsköterska en 14-årig elev till er?

Hej Emma!

Tack för ditt mail. Vad bra att du har fångat upp en elev. Har du gått vår WINST utbildning som är för alla som arbetar, kommer i kontakt med barn/ungdom. Du lär dig tidiga tecken och får råd hur du bemöter och kan göra som skolsyster. Du som skolsyster kan vara den enda som eleven anförtror sig till. Det är väldigt viktigt att föräldrarna får vetskap, eleven är väldigt ung och behöver sina föräldrar. Om eleven tycker att det är jobbigt med föräldrar, fråga om du ska prata med dem, för hen kan inte klara detta utan föräldrarna och stöd hemma. 

Vi är ingen behandlingsenhet, vi forskar och utbildar personal, skola och sjukvård i ätstörningar.

Om hen bor i stockholm rekommenderar jag Stockholms centrum för ätstörningar eller Capio ätstörningscenter. Se vår karta på hemsidan. Det är viktigt att ta kontakt med specialistenheter, vanlig sjukvård har ej kunskap att behandla ätstörningar. Det du som skolsyster kan göra är skriva till dem, både capio och Stockholms centrum för ätstörningar har egenanmälningsblanketter. Eleven och föräldrarna skriver i den. Eleven kan själv söka (med föräldrar) eller med hjälp med dig

Du kan vara stödet för eleven, men det betyder inte att ni pratar om ätstörningar, tjata om lunch, eller vikt, bara lyssnar på eleven, finnas där, erbjuda en frizon.

Lycka till, här är länk till WINST utbildningen. http://utbildning.atstorning.se/

vänliga hälsningar

Jag tror att jag har ätstörningar. Orkar inte kämpa ensam längre. Vill berätta för någon, men vågar inte. Tänk så vill de inte veta hur illa det är?

Hej!

Tack för att du vågar dela detta svåra med oss. Du beskriver en väldigt svår och jobbig situation med väldigt få ord. Du har faktiskt redan nu brutit tystnaden. Att kämpa själv är aldrig lätt, det ska ingen behöva göra.

Vad tänker du är mest jobbigt med att berätta om din situation? Vad är det värsta som kan hända med det? Du har allt att vinna på det.

Du skulle kunna skriva ett brev till någon, som du gjorde till mig. Ibland är det svårt att berätta i ord, då kan det kännas lättare att skriva ett brev. Ibland så bygger man upp en scen som ser svår och jobbig ut, tex att man sitter över ett bord och blir uttittad och förhörd av den man berättar för. Jag vet inte hur gammal du är, men om du går i skolan så kan du tänka igenom om det finns någon där som du kan prata med, mentor, skolsyster, kuratorn, en lärare du gillar. Någon familjemedlem? eller vän. Det går inte att ta sig igenom detta själv, vi vet det.

Det spelar ingen roll om du har ätstörningar eller har brutit benet, du behöver stöd och hjälp, eller hur? ju längre du väntar desto svårare går du in i sjukdomen. Att vara sjuk i ätstörningar påverkar allt i ditt liv negativt. Din kropp och psyke tar mycket stryk, i början ser man inte det, men följderna blir väldigt stora.

Det finns hjälp. Kontakta specialistmottagning (se vår karta på hemsidan).

Om du vill är du välkommen att skriva igen och berätta hur du tänker eller gjorde.

varma hälsningar

Käts

Känner mig tjock alla mina vänner kan proppa i sig prinsess tårta men ändå lika smal som en 6åringa lår på riktigt tänker hela tiden att jag kommer bli tjock iframtiden är rädd mina klasskamrater är ganska så smala medans jag själv känner mif tjock

Hej!

Tack för ditt mail. Du beskriver inte så mycket om dig själv. Tankar om vikt och utseende kan variera hos människor och behöver inte vara konstigt. Vi lever i en värld där utseende upptar mycket tid och är man ung så jämför man sig mycket med andra. När man börjar tänka på att äta mindre för att må bra, så börjar man tappa friskt tänkande. Och om det senare går över i svält, så blir man sjuk ganska snabbt.

Om tankar kring vikt och smalhet upptar mycket tid så kan det växa till väldigt stora problem. Hur gammal är du?

Det du behöver göra är att dela dina tankar med någon, mamma, pappa, kompis, skolsyster? Vi som jobbar med detta vet hur viktigt det är att inte vara ensam med dessa tankar. Om det är svårt att prata om det så kan du alltid skriva ett brev till någon som du har nära.

Man blir inte smal av att inte äta, man blir sjuk av att inte äta. För att må bra i kropp och själ behöver man äta regelbundet, frukost, lunch och middag samt mellanmål och kvällsmål. Människor som äter på detta vis  håller på så vis en frisk och sund kropp.

Det finns hjälp för dig, om du vill kan du skriva igen till oss.

vänliga hälsningar

Käts