Min 11-åriga bonusdotter fick för ungefär 2år sedan höra av skolsköterskan att hennes BMI var lite för högt. Hennes mamma och pappa har då med goda intentioner uppmuntrat rörelse och bättre matvanor. Dock har det stundtals blivit konflikter vid matbordet då hon gärna ätit mycket av ex pasta och gärna tagit flera portioner. Nu har dotterns ätbeteende ändrats. Hon gillar nu få maträtter och tar små portioner o lämnar mat. Hon har blivit vegetarian och gillar inte skolans veglunch, så ofta äter hon inget då. Godis och läsk äter hon fortfarande gärna på helgerna. Jag är rädd att hon är påväg att utveckla en ätstörning. Vad kan jag göra?

Hej,

Tack för ditt mail. Du pratar om ett barn som är 11 år och fick veta av skolsköterskan att hon hade "lite högt BMI" och då var 9 år gammal. Att droppa en sådan sak till föräldrar utan kunskap om hur det landar eller egen kunskap kring ätstörningar blir inte bra. En skolsköterska borde ha mer att säga än att relatera till BMI. Du kan tipsa skolsköterskan om vår webbaserade utbildning WINST.

Ang föräldrarna ska dom söka specialistvård, råd av personer som kan detta, man ska aldrig prata med någon om vikt, särskilt inte ett litet barn. Tyvärr kan okunskap i "goda intentioner" leda till att trigga igång än större problem. Sen är det så här, detta är inte barnets problem, det är ett familjeproblem. Föräldrarna behöver kunskap kring hur man bemöter sitt barn med detta. Vi har utbildning även för anhöriga (även för dig som träffar barnet). STÄRKA utbildning.atstorning.se . Att skapa konflikt vid matbordet kring mat kan leda till väldigt svåra problem för flickan. Be din parter att söka hjälp för dottern och sig själv annars kan barnet inte bli frisk eller få en sund relation till sin kropp. Man ska inte prata vikt, mat med ett litet barn som hon är.

Så det du kan göra är att se till att föräldrarna söker hjälp och stöd att kunna hjälpa sin flicka. Kontakta BUP i första hand. Om flickan inte äter kontakta specialistvården direkt. Se vår karta på hemsidan.

Hoppas du fick svar på din fråga. 

Vänliga hälsningar

Hej! Jag är just nu inlagd på sjukhus för min anorexi. Först fick jag äta deras matschema som var på 3000 kcal och jag gick upp i vikt, men de ökade ändå matschemat till 4000 kcal. På mindre än en vecka gick jag upp 2 kg. Är detta verkligen nödvändigt? Jag vet att jag måste gå upp i vikt, men jag gick upp redan på matschema 1? Är det hälsosamt att gå upp 2 kg på mindre än en vecka? Och portionerna är jättestora och jag får jätteont i magen efter så att jag knappt kan gå, men läkarna säger bara att det kommer gå över sen. De tar mig inte på allvar och säger att en dietist har räknat ut att jag behöver så här mycket, men ingen människa behöver ju 4000 kcal förutom en jättemusklig kille som bulkar. Jag är en tjej och är 170 cm lång, så det jag max borde behöva för att hålla vikt är ju 2000 kcal, då räcker det ju med 1000 kcal för att gå upp i vikt, jag behöver ju inte 2000 kcal extra? Vad ska jag göra? Jag vill bara komma härifrån så fort som möjligt men jag vill ju inte gå upp så att det är ohälsosamt, och varför måste de pusha så mycket när jag får ont av det?

Hej

Tack för ditt mail. Jag kan inte säga något den vård du får eller hur behandlingen ser ut. Men om du är inlagd på sjukhus för din anorexi är det allvarligt. Sjukhus behandlar inte anorexi men det gör specialistvården för ätstörningar. Sjukhuset ser till att du överlever svår svält och jag antar att det är syftet för dig. Jag vet inte hur din vårdplan ser ut men du kan väl prata och fråga sjukhuset och dina anhöriga om när det är dags att söka till specialistvård för din ätstörning som är något annat än äta mat (när ditt läge stabiliserats) 

Hoppas att mitt svar var till hjälp

vänliga hälsningar

Hej! Jag har anorexia och går på behandling hos bup. Jag är 172 cm lång och vägde som högst 51 innan jag blev sjuk och låg på runt 49 innan jag började få ”tankarna” kring mat. Bup säger däremot att min målvikt är 60 kg, vilket gör mig helt förtvivlad. Borde inte min målvikt vara det som jag vägde när jag mådde bra? Jag är ganska smalt byggd och alla i min familj är smala, och för oss är det i princip omöjligt att väga 60 kg! Detta får mig verkligen att känna att allt är hopplöst, då jag kommer behöva fortsätta gå hos bup tills jag väger något som inte ens är hälsosamt för just mig! Jag känner också att bup verkligen inte varit till bra hjälp, utan att det är jag och min familj som har kämpat hit medans bup endast har hotat om inläggning om jag inte går upp tillräckligt mycket. Dessutom har jag fått vissa mediciner som Bup sa att jag skulle testa i en vecka, men både jag och mamma har tyckt att de inte alls hjälpt och ville sluta/prova något annat, men nu tvingar bup mig att fortsätta ta dem för jättelång tid. Ingen på bup lyssnar på vad jag säger och bryr sig inte om vad vi tycker eller känner, och läkaren vill hela tiden bara ge mig massa mer mediciner fast det inte är det som är problemet. Jag själv vill gärna klara mig så mycket som möjligt utan mediciner och känner att det inte är något större problem utan dem. Allt går bra och jag följer mitt matschema utan någon större ångest, men bup vill ändå att jag ska ta medicin utan att det är något som går dåligt. Jag undrar verkligen om man kan avsluta en behandling om man vill/innan bup anser att den är avklarad, och är det isåfall vis ett speciellt BMI eller så som man har någon viss rätt till att själv ta kontroll över sitt tillfrisknande? Har de någon viss rätt att hålla kvar en i en behandling under visst bli/vikt eller får de bestämma allting eftersom de anser att man själv inte förstår/”att det är sjukdomen talar”? Jag om min familj känner att vi nu har det här under kontroll och allt går som det ska, och jag vill verkligen bli frisk. Jag är på riktigt rädd för bup då de flera gånger har ljugit och hela tiden vänder allt emot oss, och nu känns det som om vi har fastnat i deras fälla och aldrig kommer att komma loss! Snälla svara på mina frågor, för jag vet verkligen inte hur jag ska klara det här om jag ska fortsätta hos bup!

Hej och tack för ditt brev.

Jag läser att du har det kämpigt och jobbigt och känner dig missförstådd. Du är modig som hör av dig till oss. Du skriver att du har anorexia och går hos BUP. Jag vet inte vad ni har för plan för din sjukdom och situation, men det är bra att du ifrågasätter med det som känns oklart. Ätstörningar har inte med vikt att göra. Vad är det för medicin du ska ta en vecka och utvärdera? låter som väldigt kort tid för att utvärdera en medicin . Jag vet inte hur gammal du är? 

Ätstörningar är en sjukdom som kräver specialistvård (se karta var din finns), be BUP skriva remiss eller skicka in egenanmälan själv till specialistmottagning. Varför har dom inte skickat dig vidare? 

När man är sjuk i ätstörningar behöver hela familjen hjälp och stöd, inte bara du. Det drabbar allt och alla i ditt liv, vänner, skola, hälsan etc. 

BUP och dina föräldrar vill att du ska må bra och inte falla djupare i ätstörningar och du behöver dina föräldrar med för att bli frisk, man klarar inte det själv (som med vilken annan sjukdom som helst). Be dina föräldrar gå vår anhörig-utbildning STÄRKA så att dom kan förstå dig mer och stötta. Det finns hjälp att får, du ska inte behöva ha det så här. 

Så, kolla upp detta med specialistmottagning för ätstörningar, det är dom som kan ätstörningar.

Hoppas att det löser sig, ge inte upp, det finns hjälp. Du behöver dina föräldrar med på tåget.

vänliga hälsningar 

Hej! Jag har anorexia och går på behandling. Jag har fått näringsdrycker som jag ska dricka 2 gånger om dagen, men problemet är att jag tycker de är fruktansvärda. Jag mår extremt illa av dem och det är en pina att tvinga i mig dem. Jag kan inte klara av att dricka en hel vid samma tillfälle, vilket gör att de även blir fler än två gånger jag måste dricka dem. Jag har frågat de på BUP om jag måste dricka dem och de sa ja, men finns det inget annat jag kan äta istället för dem? Jag äter mycket hellre ett extra mål eller gör en egen Shake som har samma energiinnehåll, jag vill bara slippa de vidriga drickorna. Borde inte tex nötter, avocado, proteinshake/proteinbar, macka med jordnötssmör kunna likställas med en dryck? Jag vill bara så gärna äta istället för att dricka drickorna. Jag är jättetacksam för svar!

Hej,

tack för ditt mail. Jag förstår att det kan vara kämpigt med näringsdryck som komplettering. Om du går på behandling för anorexia, som är en mycket allvarligt sjukdom, så behöver du följa deras råd. Vi kan inte gå in och ändra eller ge andra förslag på vad du ska äta eller dricka. Om det var så enkelt att du åt vad du behöver skulle du inte behöva ta näringsdryck. Prata med dina behandlare och se vad ni kan göra. Går du på specialistvård för ätstörningar? där finns dietister som kan hjälpa dig kring mat, näringsdryck och annat. Du nämner BUP, går du där för din ätstörning? i så fall kan det vara bra om dom hjälper dig vidare till specialistvård för ätstörningar

Vänliga hälsningar och lycka till

Jag brukar äta ganska mycket och godis och liknande onyttiga saker närmare varje dag och har ett ganska rejält socker sug. Jag vill helst vara smal och snygg som alla andra men inte överdrivet, men det är svårt att sluta äta. Jag har försökt att övertala mig själv flera gånger att det är den sista godis biten jag äter men dagen efter fortsätter jag äta fler.

Jag har en kompis som har gått ner en del i vikt och blivit ganska smal och jag tycker att det kan bli ganska jobbigt när någon ska ta upp att hon blivit så fin. Hon var lite "knubbig" som liten och jag mår skit varje gång jag äter onyttiga saker för jag vet att jag inte ska men det är ju så gott. Jag längtar absolut inte efter sommaren för då kommer jag gå lite mer bart i t.ex badkläder och kommer då vissa upp min mage och mina lår vilket är mina största osäkerheter inför mina kompisar.

Jag undviker alltid att gå i tajta tröjor och brukar inte vissa mig naken när jag sover över med någon. När jag har varit och shoppat med min syster har jag försökt förklara för henne att min mage sticker ut och att jag inte kan ha tajta klänningar och tröjor men då blir hon bara sur för att jag kallar mig själv för tjock.

Jag vågar inte berätta det här för någon för det känns pinsamt att jag inte kan sluta och jag är rädd att mina föräldrar antingen kommer bli sura på mig eller så kommer de få mig att prata ed en kurator vilket jag hatar. Betyder det att jag har en ätstörning?

Hej,

Tack för att du vågar skriva till oss, modigt. Du beskriver tyvärr en vanlig situation med krav från omgivningen att se ut på ett speciellt sätt. Det går inte att säga om du lider av ätstörningar, men dina tankar om din kropp kan få dig att må dåligt. Tyvärr tror en del att en smal kropp betyder lycka.

Varför vill du inte prata med någon om detta? dina föräldrar vill att du ska må bra och vill hjälpa dig i och genom detta. Att prata med skolsyster och/eller kurator är så himla bra, dom kan stötta och lyssna på dig, ge råd och finnas där när man behöver komma undan ett tag. Ingen vill vara ensam när man kämpar med något.

Ingen förälder blir sur när ens barn kommer och berättar om att man mår dåligt. Om man pratar om det svåra så kan förändringen börja, eller hur? Du ska inte vara själv med detta, det blir bara värre och problemen fler. Se det som en styrka att öppna upp, ta emot hjälp innan det tar över för mycket av ditt liv. 

Berätta för din syster hur du mår, visa henne detta mail eller skriv ett brev till henne. När du säger till henne "jag är tjock" och hennes reaktion blir sur kan det bero på att hon egentligen säger "jag älskar dig hur du än är och ser ut", att hon inte vill att du förminskar dig själv. Försöka tänka snälla tankar om dig själv, inte döma eller klandra dig själv så hårt. Du kämpar, gör inte det ensam. Ibland använder man maten som ett skydd mot något eller tröst eller annat. Ibland är problemen större.  På en specialistmottagning så utreder man vilken typ av problematik man har, har man ätstörningar behöver man behandling och vård.

Prata med någon du har förtroende för, eller skriv ett brev om det är lättare. Be dom lyssna och finnas där, inte döma dig. Det finns hjälp att få, men det går inte att kämpa själv.

Lycka till och hör av dig igen om du vill.

Hej! Jag heter Maia och är 11 år fyller 12.
Jag har sedan ca 8-9 år varit osäker på mig. Jag vågar inte prata med någon av många orsakat ex att de känns pinsamt att prata om en vuxen som kommer tycka jag är konstig för när man är 8-9 år borde man ju knappt veta vad detta är...
Jag har haft många perioder där jag spytt, de har blivit bättre, jag har skärt mig själv, varit jävligt avundsjuk, tränat sönder mig mm... Nu har jag kommit till en sån period IGEN men denna gången känns de annorlunda IGEN... De senaste månaderna har jag försökt banta men då jag blivit för hungrig har jag börjat hetsäta och blivit missnöjd.
Varje gång jag ätit får jag panik och ångest och jag börjar slå på mig, väga, får rent ut sagt panik...
Ingen förstår mig... Inte ens mina kompisar för de gör bara sånt här för uppmärksamhet för de tror de kommer bli ”populära” då!
Men jag mår verkligen skit och speciellt mina lår och min mage HATAR JAG!!
De är så mycket ja vill säga om min dåliga självkänsla under åren men som inte får plats så kort säger jag bara JAG MÅR SKIT...
Nu har jag även kommit in i något jag aldrig brukad svara förut, jag är riktigt, riktigt trött och kan nästan svimma ibland trots att jag kan hetsäta..
De senaste dagarna har jag knappt ätit något och då jag har de har jag blivit jätte arg på mig själv! Detta förstör mitt liv.
Jag orkar inte de jag brukade göra och trots att jag har en jätte fin familj och en rätt fin vän (fast som inte förstår sånt) så vet jag att jag inte kan prata med dem för ingen förstår....
Kan man söka proffesionellt hjälp online eller irl fast utan att min familj får reda på det för jag orkar inte leva såhär längre!
Jag har även för första gången på flera år kräktes jag för några timmar sedan pga att jag fick rent ut sagt panik av att jag tryckte i mig massa mat för jag har inte ätit på länge.... Hjälp!!! Snälla

Hej Maia,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du vill få hjälp utan att någon får veta, det blir svårt.

Det är inte pinsamt att må dåligt, det gör alla människor någon gång. Det är inte pinsamt att prata om det, det är dina föräldrar. Dom vill att du ska må bra och kommer att hjälp dig igenom detta. Dom är säkert väldigt oroliga. Du är väldigt modig, det har du visat genom att skriva till oss. Men du klarar inte detta själv.

Varför ska du klara detta själv? Om du var sjuk i något annat så skulle du behöva dina föräldrar, eller hur. Du skriver att du har en jättefin familj, dom måste ana att du inte mår bra och vilja hjälpa dig. Du har mått dåligt länge och med allvarliga saker, det är viktigt att du får stöd och hjälp. Du behöver dina föräldrar med i detta, det går inte annars.

Visa detta mail för din mamma och pappa. Dom kan hjälpa dig. Prata med skolsyster eller annan vuxen (anhörig, lärare) som du kan prata med. Du kan chatta med www.umo.se, där kan du också läsa om olika problem som du brottas med. 

Du är ung och har mått dåligt länge, så ska du inte behöva ha det. Ju längre du väntar ju sjukare och svagare blir du. Man blir allvarligt sjuk om man inte äter. 

Maia, du behöver dina föräldrar. Ni behöver ta hjälp av specialistvården. Dina föräldrar hjälper dig att ta reda på var närmsta mottagning finns. 

Gå även in på https://www.bup.se  och läs råden där.

Snälla Maia, visa detta mail för dina föräldrar, det finns hjälp för dig att må bra. Du ska inte behöva kämpa så här själv. 

kram och lycka till. Hör av dig igen om du vill.

vänliga hälsningar

Jag har panikångest, prestationsångest, spyr upp min mat, svälter praktiskt taget mig själv, äter mindre & tränar mer (Min skolsköterska tror att jag har nån ätstörning), självskadebeteende & självmordstankar. Vad ska jag göra?! Jag har testat att prata med kuratorn, skolsköterskan & kompisar men det hjälper inte. Kuratorn har gett mig listor på saker jag kan göra för att exempelvis inte skada mig men det hon inte fattar är att att skada sig tar bort lite av smärtan, vilket inte att rabbla alfabetet baklänges gör. Vill heller inte ta något av detta vidare till någon professionell då jag inte vill att mina föräldrar får reda på allt detta... Jag vill även fortsätta att bli smalare och gå ner mer i vikt (även fast jag redan enligt andra är smal och enligt dem behöver äta mer)... Vad ska jag göra?!

Tack på förhand för svar om nån ens svarar :)

Hej 

Tack för ditt mail, mitt svar blir ganska kort eftersom du beskriver en väldigt allvarlig situation som jag inte kan hjälpa dig med. Du skriver till oss och det är väldigt modigt av dig, det betyder också att du är klok nog att förstå att din situation är allvarlig och ett rop på hjälp.

Du säger att du svälter, spyr, skadar dig tillsammans med självmordstankar. Eftersom du skriver till oss så hoppas jag att du tar vårt svar på allvar, du behöver prata och ha med dina föräldrar i detta, ingenting är viktigare än det. Du klarar inte detta själv, du behöver professionell hjälp. Om du har självmordstankar behöver du kontakta Barn och ungdomspsykiatrin BUP. Dom kommer lyssna på dig och vägleda dig i rätt spår. Om du bor i Stockholm är nr 08-616 69 00. 

Visa detta mail för dina föräldrar. Det finns hjälp att få, du ska inte behöva må så här. Ju längre du låter det gå desto sjukare blir du. Din kropp bryts ner och du kan bli mycket sjuk. 

Du kan gå in på vår karta och se var närmsta specialistmottagning finns (ätstörningar) och ringa eller skicka in en egenanmälan. Men du behöver ha med dina föräldrar i detta. Tänkt dig att du var sjuk i något annat, då skulle du ha med dina föräldrar till sjukhuset, samma gäller här. 

Visa föräldrarna detta mail. Kontakta BUP akuten om du känner att du måste/vill skada dig. 

Det finns hjälp, starkt av dig att skriva till oss. 

Vänligen Käts

Jag har innan spytt och hetsätit mycket till och från men har nu slutat att spy. Så nu hoppar jag över måltider ibland äter jag inget alls under dagen. Men sen om jag väl tar en liten bit av tex bröd tänker jag men då kan jag lika gärna fortsätta och fortsätter äta tills jag blir jätte mätt. Och vill spy men gör det inte för vill inte förstöra mina tänder mer.
Sen när jag gjort såhär i allt från några dagar eller mer så börjar jag äta vanligt. Men sen börjar jag hoppa över måltider igen och det går runt runt. Ibland kan jag äta vanligt i flera veckor och sedan bara fasta i typ två dagar men sen fortsätter det.
Är detta en ätstörning? När jag sen äter vanligt så får jag inte ångest utan bara ånger av att jag kunde fastat ännu längre. Och har jag väl börjat äta kan jag typ inte stå emot min hunger som jag gör när jag fastar.

Hej Maria,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du beskriver en väldigt jobbig och svår situation för dig, du utkämpar ett krig med dig själv. Tyvärr kommer du inte vinna detta krig genom att svälta och kräkas. Du behöver hjälp och stöd. Jag vet inte hur gammal du är? men oavsett behöver du dina anhöriga med dig. Berätta för dina föräldrar (skriv mail eller brev om det är svårt). Du behöver dom, prata med någon i skolan (skolsyster eller kompis).

Det går inte att ställa diagnos utan att träffa dig och reda ut vissa saker. Men av det du berättar så befinner du dig på en plats som gör dig sjuk. Livet ska inte innebära svält och hetsätning, det påverkar kroppen på så många dåliga sätt, tänder, hjärta, hjärna, blodcirkulation, tarmar, skelett, hud. Du blir sjuk om du utsätter dig för detta under lång tid. Tankar och ångest kring mat och vikt gör ditt liv svårt, du vill inte leva ett liv så. 

Gå in på vår hemsida och se på kartan var din närmsta mottagning ligger. Prata med dina närstående och vänner. 

Det finns hjälp att få, du kan bli fri från dessa jobbiga tankar.

Lycka till och hör av dig igen om du vill

Vänliga hälsningar

Käts