Hej!
Kortfattat övertränade jag och ”svälte” mig under sommaren. Numera hetsäter jag istället ca varannan dag och måste dessutom äta enorma mängder innan jag blir mätt. Mår otroligt dåligt över detta, med en konstant ångest över att bli tjock, Går till skolsköteskan och kurator, men dessa har inte den kompetens som krävs och jag kan ej få det stöd jag behöver. Mamma och pappa kan jag verkligen INTE berätta att jag söker stöd för. Därav undrar jag om det snabbt finns möjlighet till hjälp för en omyndig utan vårdnadshavares närvarande? Och isåfall var finns denna hjälp?

Hej! Jag måste gå upp i vikt och har därför fått råd för det bl.a. att äta 1 dl sås till måltiderna. Jag tycker det värkar orimligt att äta ca 1 dl bearnaisesås till någon middag och sedan kanske 1 dl sötsur sås till en annan då bearnaisesås innehåller mycket mer fett och kcal än sötsura såsen och borde därför inte behöva äta 1 dl av bearnaisen. Vad tycker ni? Tycker ni att det oavsätt vilken sås ska vara 1 dl eller är det lite efter sås till sås?

Hej,

Tack för ditt mail. Jag vet inte vem som tycker att du ska äta sås i mängder? Jag har några frågor, Är det du som vill gå upp i vikt? eller är det sjukvården? Har du tankar kring mat och kropp? Hur gammal är du? har du någon att prata med?

Om du "bara vill gå upp i vikt" för att du vill det, så finns olika strategier som handlar om att öka på måltiderna. Det är alltid viktigt att äta frukost, lunch, mellanmål, middag och något kvällsmål. Att äta sås till allt låter som en enkel lösning och inte så kul, det går att göra på annat vis.

Det är stor skillnad på att vilja gå upp lite i vikt för att du vill. Eller om dina tankar kring mat och vikt påverkar ditt liv på ett negativt sätt. Om du vill får du gärna skriva tillbaka till mig så jag vet hur jag kan vägleda dig vidare.

Vänligen

Käts

Hej jag är 14 år och har slutat äta. Jag tycker jag är tjock men andra säger att jag är välldigt smal och jag väger för lite enligt läkaren. Jag håller inte med och jag hoppar över näsan alla måltider+tränar för att jag vill blir smalare. Jag för ångest när jag stoppar i mig mat och jag tycker det är så himla jobbigt att äta framför mina föreldrar och vänner. Jag får påriktigt panik, jag har tappat apptiten helt, och jag blir bara äcklad när jag ser på mat. Min vän frågar hela tiden i skolan varför jag inte äter någonting och jag säger ” för att jag inte är hungrig ”. Det är likadant hemma, jag ”äter” helst själv för att jag vill inte att mina föreldrar ska märka något. Jag har varit underviktig ett bra tag men vill ändå gå ner mer i vikt. Jag väger mig på vågen nästan varje dag och får PANIK när jag ser att jag gått upp bara några hekton.

Jag slutade att äta för kanske 2-3 veckor sen men när jag tänker efter så har jag aldrig ätit alla måltider på en dag i kanske ett halv år snart och när jag väl äter äter jag välldigt lite! Jag har aldrig varit nöjd med min kropp, får ganska mycketkommentarer i skolan och på nätet. Som sagt så vill jag bli smalare. Jag har gjort nästan alla anorexia/ bullemi test på internat och får som resultat på alla test att jag bör söka hjälp och att detta är påväg till en allvarlig ätstörning. Jag tänker VÄLDIGT mycket på mat, vad jag stoppar i mig och träning, jag har valt bort saker som är ” onyttiga ” för att försöka gå ner i vikt. Jag har inte pratat med någon om detta och vågar inte. Jag behöver hjälp! Vad ska jag göra? Tror du detta är allvarligt? Hur ska jag berätta och vem ska jag berätta detta för? Snälla svara, jag behöver hjälp!

Hej,

Tack för att du vågar skriva till oss. Jag har läst ditt brev och blir väldigt orolig. Om du visste vad farligt det är att inte äta. Din kropp gör allt för att hålla dig vid liv. Jag undrar om det finns någon vuxen runt dig, mamma, pappa, syskon, lärare, skolsyster...som ser hur du mår? Du behöver hjälp och det är nu!!

Gör så här;

Om det är svårt att prata, så kan du skriva ett brev eller maila till mamma eller pappa. Berätta det du skriver till oss. Eller skicka det här mailet till dom, det du har skrivit och vårat svar.

Du behöver träffa personer som arbetar med detta, specialistvård. Vi har en karta på hemsidan där du (föräldrar) hittar närmsta klinik. Där skickar man in en egenanmälan. Sen blir ni kallade till ett besök och sen får du hjälp. Det går inte att klara detta själv, du behöver dina föräldrar.

Om det är jobbigt att prata med föräldrarna först så gå upp till skolsyster och berätta. Eller till kuratorn eller din lärare. Ta med en kompis om det är jobbigt att gå själv.

I din kropp händer saker som du inte kan se. Eftersom du inte äter, eller äter ordentligt så drar kroppen ner allt, du blir trött, förstoppad, ont i magen, låg puls, ledsen, frusen, tappar hår på huvudet och får hår på kroppen för att den vill värma dig, hjärtat slår långsammare, ditt skelett blir svagt, mensen försvinner. När det går längre tid så blir det ännu mer allvarligt än så här.

Ju mer ätstörningen får tag om dig så blir det svårare.

Ju snabbare du söker hjälp ju snabbare blir du frisk och kan leva ett liv utan att tänka på mat och vikt hela tiden. Många som är sjuka blir väldigt ensamma. Det finns så mycket roligt i livet, du ska inte behöva ha det så här. Det finns hjälp, men du behöver stöd av dina föräldrar och skola och vänner.

Visa mamma eller pappa detta. Eller skolsyster så kan hen hjälpa dig vidare.

Gör det idag. Hör av dig igen om du vill

Vänliga hälsningar

Käts

Hej, min pojkvän har precis berättat att han räknar kalorier och spyr upp sin mat nästan dagligen. Vad ska jag göra? Jag älskar honom

Min 75åriga mamma har varit anorektiker sedan sena tonåren.
Det har färgat större delen av vårt liv och hon vägrar söka hjälp, trots att hon nu fått problem med hjärtat och njurarna till följd av sin sjukdom. Hon drabbades av en trippel hjärtinfarkt för fyra år sedan och har sedan dess haft olika former av organsvikt. Sedan några månader tillbaka har man kunnat konstatera fel på hjärtklaffen och hon väntar på operation. Jag oroar mig för att hon dör om ingen ingriper, men hon lyssnar inte på mig och jag är den enda släkt hon har, vissa av hennes vänner vet, men är antingen rådvilla eller ovilliga att ingripa. Vad gör jag?

Hej!

Att ha en anhörig som är sjuk är svårt och påfrestande, och att den anhöriga inte har insikt eller vill ta emot hjälp sätter er i en svår situation. Det går tyvärr inte att tvinga er mamma. Du säger att hon har varit sjuk sen sena tonåren, och sannolikheten att hon söker hjälp nu verkar inte stor. Om man har utsatt sin kropp för svält ett helt liv så blir skadorna många och stora. Frågan är hur mycket du kan lägga ner i omsorg att försöka hjälpa din gamla mamma med detta? Mitt råd till dig är att sluta försöka ändra eller hjälpa  henne söka hjälp.

Försök att hitta ett nytt sätt att umgås med din mamma, utan att prata om hennes ätstörningar och sjukdom.

Acceptera att hon inte vill äta, eller äta lite. Försök att hitta något annat i ert liv att fokusera på.  Det finns långtidssjuka som man provat allt med, och där man till slut slutar ge vård och istället försöker ge en livskvalitet utan vård.

Du som anhörig är viktig, det är inte ditt fel att det är så här. Din mamma är gammal och sjuk, ge henne din tid utan att tänka på att du ska hjälpa henne. Det måste ha påverkat dig väldigt mycket att ha en sjuk mamma, du behöver mer stöd än din mamma behöver hjälp.

Så mitt råd är, försök att umgås med din mamma utan att hjälpa henne med sin ätstörning. Acceptera att det är så här. Ta hand om dig själv och gå inte in i detta mer än du klarar av.

Vänliga hälsningar och lycka till

Vi släpper en webbaserad utbildning nästa vecka som heter VÄKSA, den är för er som har långtidssjuka anhöriga. https://utbildning.atstorning.se/

Hej
Jag är en 18 årig tjej jag var 14 fick jag ortorexi (om man nu ska sätta en diagnos) som sedan övergick till att jag hetsåt flera gånger i veckan, slutade träna och deppade ihop. Hetsätningarna MINSKADE av sig självt och tankarna om nyttig mat, kalorier osv släppte ganska mycket. Så fram till ungefär ett år sen var mitt problem att jag mest överåt, gick upp 20 kg. Jag var frisk,men hade lite svårt att kontrollera mitt ätande ibland. Gick ett tag på stockholms ätstörningscentrum men tror dem egentligen inte tyckte att jag behövde vara där. Dem tog mig inte på allvar och skäms för att jag typ tog deras tid så är livrädd att söka hjälp i onödan.

Sen i slutet av förra sommaren började det igen lite grann, typ åt 900 kcal o banta o skit, slutade i typ två månader och sen i vintras började det igen och jag bantade lite slarvigt till o från. Sen har det liksom bara gått utför.

Men det är så luddigt för vissa perioder äter jag väldigt lite och tränar mycket, vissa perioder hetsäter jag ena dagen, bantar andra osv. Vissa veckor äter jag typ normalt. Ibland har jag spytt men får ine upp så mycket, hände kanske 5 gånger i våras att jag spydde. Slutade spy när jag spräckte blodkärl i ögonen för ville inte att någon skulle märka. Räknar kalorier varje dag, ibland kompenserar jag även med att träna mer och hälla i mig kaffe. Även om det aldrig är något sammanhängande beteende tänker jag alltid på mat.

har gått ner 5 kg sen i våras och sen hållt mig ganska stabil senaste två månaderna. Har ingen större lust att vara med kompisar men tvingar mig dit ändå för jag minns att jag isolerade mig när jag var 14 och vill verkligen inte bli så osocial igen. Fast känns ibland som jag redan blivit det...

Senast igår satt jag och tugga en hel måltid och spottade i en tallrik bredvid. Och jag tänker att jag ska försöka sluta med dehär, men sen så kommer jag på att jag är fet, bred ful jävla jätte och måste gå ner i vikt.

men det är inte lika illa som det låter eftersom detta ”knäppa” kan pågå under en veckas tid för att sedan övergå till bara tankar i två veckor och då äter jag ganska normalt, och sen kommer det beteendet tillbaka osv osv.

Jag är 177 cm, väger 77 kg typ.

Jag vill egentligen inte söka hjälp, för då får jag inte banta. Men jag vill söka hjälp för jag vill inte hetsäta. Så känner mig så förvirrad och jag vet att bantningen gör att jag hetsäter, men faller alltid tillbaka.

Vad borde jag göra? Vill helst inte söka hjälp som sagt
Ursäkta för långt meddelande.

Hej, och tack för ditt uppriktiga mail till oss.

Du beskriver att väldigt stort kämpande i ditt liv. Jag vill först säga att det går att frisk och att få må bra.

Att känna sig välmående och frisk handlar om annat än rätt vikt.

Du ska inte tänka att "du besvärar, eller tar sjukvårdens tid". Alla som arbetar med specialistvård kring ätstörningar har det som jobb. Du är ung och ska inte behöva ha det så här, för det blir värre med tiden om du kräks och svälter.

För att må bra behöver du äta regelbundet. Att jojjobanta, svälta och hetsäta sliter oerhört på din kropp och gör du sätter din hälsa på spel, både psykiskt och fysiskt. Du behöver stöd och hjälp med dina tankar. Om du går i skola så tycker jag att du ska ta kontakt med skolsköterskan, be att få komma och prata lite, kurator? Du skulle också behöva ett schema och rutiner i ditt liv. Att äta frukost, lunch, mellanmål och middag. Sätt in mellanmål mellan måltiderna. Fortsätt med träning ett par dagar i veckan. Bestäm dig för att inte kräkas, det är farligt på så många vis. Jag vet att det är svårt att ta råd som dessa, men tills du får professionell hjälp så är det viktigt att du skapar rutiner som hjälper dig.

Dina tankar kring mat och vikt är inte sunda, du behöver få hjälp med detta. Det är svårt att vara själv med alla tankar och ångest, så berätta för dina föräldrar, vän, skolan. Man behöver stöd med detta.

Kolla vår karta bland specialister. Sök hjälp idag.Det går att bli frisk och få må bra.

Lycka till och hör av dig igen om du vill

Hej! Jag är en tjej på 15 år. Ungefär förra året mådde jag jättedåligt och gick till psykolog, försökte ta mitt liv, självskadebeteende osv. Det är inte jättemånga som vet detta om mig föeutom närmsta vänner och familj. Det jag dock aldrig berättat varken för min familj eller psykolog är vad jag tycker om min kropp. Jag växte alltid upp lite bredare än alla andra. Inte för att jag var på nåt sätt överviktig men pga att alla andra var underviktiga. Redan vid 9-10 åldern började försöka gå ner i vikt. Mellan åren har jag provat dieter tränat enormt mycket m.m. Men i början av sommaren började jag kräkas varje gång efter jag har ätit något med högt kalorieinhåll. Jag har sett videor på hur detta gör så att tänder ruttnar och massor med sånt och jag vill verkligen inte att det ska hända. Jag tror jag har bullemi men vet inte vad jag ska göra och vågar inte berätta för någon även fast jag vill. Även fast jag vill sluta med dessa dåliga vanor så vill jag inte att mina föräldrar ska ha koll på vad jag äter och när jag spyr. Snälla hjälp mig jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

Hej,

Du är modig som skriver till oss i din svåra situation. Att gå igenom allt detta själv är inte bra för dig, man behöver någon och även sina föräldrar. Du kan väl skriva ett brev till dom om det är svårt att prata. Du berättar att du kräks, och det är farligt för din kropp. Din uppfattning om kroppen går att ändra på, det finns hjälp att få. Jag tycker att du ska gå till skolsköterskan och berätta. Se till att hon hjälper dig med en egenanmälan till specialistsjukvård. Vi har en karta på vår hemsida där man ser var det är närmast för dig.

Prata med dina föräldrar, eller skriv ett brev eller mail till dom. Berätta vad som händer. Dom bryr sig om dig.

Det är väldigt viktigt att ha dom med i detta, tänkt dig om det handlade om något annat är ätstörningar? då skulle du vilja ha dom med för man behöver stöd och hjälp, det är samma med det ätstörningar. Det finns hjälp att få.

Tyvärr är det många som är missnöjda med sin kropp, och det finns hjälp att få så du kan tänka annorlunda. Att kräkas gör att du blir väldigt sjuk.

Nu ska jag berätta vad som händer i kroppen som du inte ser;

Ämnesomsättning sänks, man blir förstoppad och får ont i magen; man fryser nästan jämt. När man kräks fräts tänderna sönder av magsyran.  Magmunnen skadas och förslappas, syra uppstötningar och magsår.  Vid överdriven träning bryts musklerna ner istället för att byggas upp då kroppen aldrig får återhämta sig. Hjärtat blir också ansträngt av extrem träning och man kan få belastningsskador i leder och muskler.  Hjärna och hjärta påverkas negativt också.

Mitt råd till dig nu är, berätta för din mamma eller pappa eller båda vad som händer. Prata med skolsyster, det är skönt att ha någon i skolan. Kanske är kuratorn en bra lyssnare? finns någon lärare som kan lyssna och finnas där. Var inte ensam, du behöver andra runt dig. Bestäm dig idag för att sluta kräkas. Var snäll mot dig själv och kropp, den ska hålla hela livet. Du är värd att få må bra. Om man har ätstörningar så påverkas allt i livet, skolan, vänner, familj, relationer, fritid......det är inte värt det.

Hör av dig igen och berätta hur det går, om du vill

kram och lycka till

Hej! Min bästavän har under många år haft otroligt mycket ätstörda tankar (det har aldrig lett så långt till en riktig ätstörning dock). Nu har det däremot börjat gå utför på riktigt. Min vän är otroligt fixerad vid kalorier, hn tvingar sig själv att träna varje morgon och kväll även fast hn är trött och nöstar somnar stående. Hn har berättat för sin förälder samt går till psykolog. Nu till frågan, hur ska jag som vän bete mig? Ska jag säga ”nej ät nu”? Ska jag säga ”träna inte”? Hur ska jag göra? Har försökt ta upp detta med hn tidigare för att få dom bästa svaren men hn bara säger åt mig att det inte spelar någon roll eftersom hn inte är sjuk. Jag behöver hjälp för att jag vill hjälpa min bästavän så mycket, men vill inte heller skada igenom att säga fel saker.

Hej,

Tack för ditt mail. Att ha en vän som är sjuk och far illa är väldigt jobbigt. Det påverkar förstås dig och anhöriga. Du som vän kan göra stor skillnad. Er relation påverkas såklart och det ska du berätta utan att anklaga. Jag tycker att du ska säga som du känner "jag ser att hen inte mår bra, att du ser hen pressa sig till bristningsgränsen, att det oroar dig som vän, att du är rädd för att din vän ska bli sjuk". Det är viktigt att inte kräva, men att lyssna på hen och att berätta hur din oro finns där. Du säger att din vän går till en psykolog, din vän behöver gå till specialistvård. En vanlig psykolog har inte den kunskap om det skulle handla om någon form av ätstörning? Du ska inte be din vän sluta träna, det hjälper inte  hen eller er relation. Vi har en webbaserad utbildning STÄRKA 

Var en vän och lyssna. Låt din vän veta att du ser att hen har det jobbigt och slitigt, att träning inte ska vara ett tvång. Att det verkar få din vän att må dåligt. Att du som vän blir orolig och vill veta hur du kan hjälpa. att du ser förändring, varför är det så?

Gå försiktigt fram, men låtsas inte som om allt är bra.

Specialistvård kan du hitta på vår karta.

Hör av dig igen om du vill. Lycka till