Fråga:

Hej
Jag har en dotter med ätstörning 18 år är hon. Jag har aldrig berättat att jag själv var drabbad när jag var ung. Ska jag berätta?
Har försökt att inte pratat om bantning hemma överhuvudtaget , pga av rädsla att de skulle få ätstörningar och nu fick hon det i allafall.

Svar:

Hej Karin, 

Tack för ditt mail. Du säger att din dotter har ätstörningar, har hon fått behandling för det? hur länge har hon varit sjuk? Din dotter är "vuxen", jag tycker att du ska berätta för henne att du har varit sjuk. Det är inte ditt fel att din dotter lider av ätstörningar fast du har varit sjuk i det. Om din dotter är sjuk behöver hon professionell hjälp och stöd av sina närstående. Ätstörningar kan innebära skam och skuld och det blir inte bättre av att inte prata öppet om problemen. Din dotters lidande drabbar hela familjen. Det är väldigt viktigt att hennes pappa är med i detta, det är inte "ert, du och din dotters" problem om du förstår. 

Du och pappan kan gå vår webbutbildningar VÄKSA och STÄRKA för att få tips och råd hur ni kan göra. Hjälp er dotter att söka hjälp. Ni föräldrar ska inte anklaga varandra, ni behöver samarbeta för er dotter (och syskons skull). 

Det finns hjälp att få (se vår karta)

prata med dottern, berätta, va öppen.

Hör av dig igen om du vill

lycka till

Fråga:

Det som tar upp mest av min tid är ångesten kring min kropp, fixering om hur min kropp ska vara. Drömmen om att när jag når målet med hur min kropp ska se ut så kommer jag äntligen känna lycka. Ångesten över min kropp börja när jag var runt 12 fast då handlade det om att bli smal. Kommer ihåg att jag kolla om jag hade ett thigh gap varje dag och trots att jag va pinnsmal såg jag mig själv den tjockaste av alla. Min drömkropp har ändrats med idealen. Jag tänker på detta dygnet runt och har gjort den många år tillbaka. Nu är jag 16 år. Känslan av att jag aldrig kommer uppleva lycka förens jag har nått min drömkropp, jag tillåter mig själv inte känna lycka för att i bakhuvudet finns alltid tanken på att min kropp är ful. När ingen ser så kan jag äta så att jag fysiskt knappt kan stå. Jag gömmer mig alltid när jag ska äta. Jag har gömt mig på toaletten och tryckt i mig massa skit. Jag tycker inte ens det är speciellt gott men det är som att något annat tar över min kropp och jag styr inte den längre. Detta har pågått sen jag var typ 14 då så fick ja bara en craving som jag inte kunde motstå. Det hände ofta flera gånger i månaden. Jag har slösat 2000 på mat jag slukat på en halvtimme. Det finns så mycket jag känner men jag har äntligen vågat erkänna mina problem för mig själv. Jag lovade mig själv att aldrig berätta detta för någon. Men jag kan inte leva såhär längre. Jag är desperat men vågar inte söka hjälp på något annat sätt. Detta är min djupaste hemlighet hur ska jag kunna berätta detta för mina föräldrar, vänner och släkt? Det går bara inte, jag snackar aldrig aldrig aldrig med någon om mina känslor. Har svårt för det och detta är omöjligt att snacka om. Tänk om ingen tror på mig för jag ser inte kanske ut som någon som har problem med hetsätning jag är normalviktigt och dem flesta brukar lida med övervikt. Så är rädd för att ingen ska tro på mig när jag berättar och erkänner det som plågat mig i så många år. Vet inte hur jag ska gå till väga:( finns så mycket mer i mitt huvud men kan inte få ut allt i skrivt.

Svar:

Hej,

Tack för ditt mail. Så många år av lidande pga dina tankar kring mat och vikt och ångest. Modigt av dig att äntligen dela med dig om hur du mår och har det. Du har rätt, så här kan du inte ha det. Du behöver hjälp och stöd att ta dig ur den här situationen. Du skriver att det började när du var 12, det är fyra långa år att bära detta själv.  Dina föräldrar måsta ha anat något? Om dom visste om hur dåligt du mår, hur du kämpar själv skulle dom oroa sig.

Du behöver dina föräldrar med i det här, det går inte att att kämpa själv. Tänk om du var sjuk i något annat, då skulle du behöva dina föräldrar, det är samma med detta. 

Om det är svårt att prata, visa detta mail för dom. Eller skriv ett brev till dom. Prata med någon i skolan, skolsyster, kuratorn. Du behöver också prata med människor som kan hjälpa dig med detta, specialistmottagning. Se vår karta var du har närmsta mottagning. Du kan be dina föräldrar eller skolsyster att ta fram en egenanmälan och skicka till specialistmottagningen. Där finns hjälp att få. 

Din bild av lycka är en smal kropp, det är en uppfattning som du behöver hjälp med att ändra. Du hetsäter och isolerar dig, det behöver du hjälp att ta dig ur. Det finns hjälp att få. Du behöver stöd av din familj, vänner och skola. Vänta inte, prata med dom idag.

Du ska inte behöva må så här, vänta inte då det blir svårare att bryta med tiden. 

Hör av dig igen om du vill

lycka till

Fråga:

Hej, jag har kämpat med en ätstörning i över två år nu. Jag är inskriven på en ätstörningsenhet som jag besöker en gång i veckan. där har jag varit sedan i mars och jag har precis börjat familjebehandligen. jag har öppnat upp mig för många om mitt tillstånd och jag har blivit allt mer medveten. men jag har inte blivit bättre, jag mår mycket, mycket värre och ag känner inte attjag kommer någon stans. jag har fått diagnosen atypisk anorexi då jag är precis på gränsen till undervikt och jag tror att det är en stor anledning till att jag bara vill bli sämre, för att något ska hända lixom. hur som helst, min fråga är, hur sjuk måste man vara för att få slutenvård på ett behandlingshem. jag har tänkt på det mcyket och känner ofta att det är det enda som faktiskt skulle hjälpa men på alla hemsidor står det typ att man måste vara så sjuk att man knappt kan stå upp. och jag är inte där, än... jag har läst mycket om slutenvårdsavdelningen på östra sjukhuset i Göteborg och dom erbjuder ganska korta vistelser, omkring 6-8 veckor. jag skulle så gärna bara vilja komma bort och bara bli av med skiten för just nu känner jag ingen motivation över huvud taget, snarare vill jag bli värre. så som sagt, vart går gränsen, är det någon ide att be om det eller är det inget alternativ på grund av min vikt?

Svar:

Hej Alicia,

Tack för ditt mail. Att kämpa med ätstörningar är svårt, det kan kännas trögt och som att inget händer. Familjebehandling är ett bra sätt att behandla ätstörning. Du skriver att du vill komma bort från skiten, heldygnsvård är något dina behandlare kommer fram till. Jag tycker att du ska berätta hur du känner och tänker. Vad vill du komma ifrån, vad behöver du?

Det kan vara så att dina behandlare ser nackdelar med heldygnsvård för dig.  Jag tycker inte att du ska se heldygnsvård som enda alternativet för att bli frisk, heldygnsvård passar inte alla.

Först och främst, prata med din behandlare. Berätta vad du saknar och behöver, tänk att det tog tid att bli sjuk, det tar tid att bli frisk. Du har påbörjat din behandling och det kommer att hjälpa dig, ta emot hjälpen.

Skriv dagbok så du kan följa din tankar och det som händer. På så vis får du en bild av vad som händer runt dig, det kan hjälpa dig formulera tankar och känslor. En karta över din tid nu. 

Prata med din behandlare. Prata med dina föräldrar. ta emot hjälp. Hjälp dig själv med små delmål. Ha inte för stora krav på dig själv. Förändring tar tid. Om du mår sämre ber du om mer hjälp. Det finns hjälp att få Alicia. 

Hör av dig igen om du vill,

Kram 

Käts

Fråga:

Hej, jag är 22 år och har haft problem med mat i ca 6 år nu. Jag går hela tiden runt och är hungrig men har ändå svårt att äta och mår illa av att äta mat. Jag vet dock min gräns och slutar direkt äta när jag känner att jag mår illa. Vissa dagar äter jag knappt någonting kanske bara en macka och allt för ofta går jag och lägger mig vrålhungrig och vaknar med ont i magen. Ofta vet jag heller inte vad jag vill äta, jag kan inte få mig att äta något jag verkligen inte känner mig sugen på (jag har testat flertal gånger att tvinga mig). Jag dricker heller nästan aldrig vatten, mår illa av det och känner mig alldeles full i magen. Jag har nu de senaste 2 åren haft problem med magkatarr och jag tror det kan bero på detta.

Jag har aldrig sökt vård för att jag tycker inte att jag har "tillräckligt stort" problem även fast det är ett problem för mig i vardagen och jag vet heller inte vart jag ska vända mig. Både min pojkvän och min mamma vet om mitt problem och det ställer till väldigt när vi ska handla mat. Min mamma tror att jag har anorexia men när man läser om det låter det som att det bara handlar om att man inte gillar sin kropp och vikt och jag har inte det problemet. Jag känner mig dock hela tiden trött och orkar ingenting och har väldigt svårt att koncentrera mig. Jag kan ha väldigt kraftiga humörsvängningar och blir ofta lätt irriterad. Har ibland också huvudvärk främst i pannan.

Det som jag inte förstår själv med detta är att jag vill äta mat men kan inte och jag vet inte ens varför?

Vad ska jag göra? Vart ska jag vända mig? Har jag ätstörning?

Svar:

Hej Emelie,

Tack för ditt mail. I 6 år har du mått illa av mat, ätit lite, druckit lite, det är lång tid att må dåligt. Modigt att du tar tag i detta nu, det finns hjälp att få.

Man kan inte leva på så lite mat och vatten utan att bli allvarligt sjuk. Om mamma din tror att du har anorexi är det allvarligt, det är en dödlig sjukdom, Det behöver inte vara anorexia, men det är dags att du utesluter vissa saker och tar reda på vad som är problemet. 

Du behöver omedelbart gå till vårdcentralen och be om remiss (utreda allergier för gluten, laktos)och provtagning (sköldkörtel och annat), du behöver kolla om du har något medicinskt problem. 

När det är gjort behöver få hjälp och stöd med att ta reda på vad det beror på att du inte vill äta eller dricka. Även om du inte tänker på vikt och så, så beror din situation på något. Din situation har tagit över ditt liv och mående, man blir allvarligt sjuk om man inte äter och dricker oavsett skäl. 

Du behöver ha med din mamma och pappa, anhöriga i detta, detta är inget du klarar själv. Visa mamma detta mail så kan hon läsa vårt svar.

Du ska inte behöva må så här dåligt, du är bara 22 år och  hjälp finns. 

Prata med mamma, boka tid på vårdcentralen, berätta att du behöver utreda gluten, laktos, kolla prover på brister, halsproblem, fobi, etc. Berätta att du har svårt att äta. 

På vår hemsida finns en karta på specialistmottagning för ätstörningsklinik. Skicka in en egenanmälan.

Under tiden du väntar på första besök (det kan ta ett tag) behöver du förstå att du behöver få i dig näring fast det är svårt att äta och dricka.

Bor du hemma? Ät sånt du gillar, om det är svårt att äta, köp näringsdryck som finns på apoteket. Dom finns i olika smaker och ser till att du får i dig det du behöver under tiden du utreds och söker hjälp. 

Prata med dina närstående, vänner och andra du har förtroende för. Isolera dig inte. 

Nu är du på väg, du har gjort det svåraste nu, att bryta tystnaden. Det finns hjälp, ta emot den, för livet väntar på dig.

Hör av dig igen om du vill

kram och lycka till

Fråga:

Hej! Jag hade en ätstörning för ca 1 år sedan, mår fortfarande dåligt men är på bättringsvägen. Jag oroar mig konstant för att jag inte ska komma in i puberteten. Alla mina kompisar har gjort det men jag står kvar utan bröst, mens och allt som ingår. Vad ska jag göra vet ni

Svar:

Hej,

Tack för ditt mail. Vad bra att du är på bättringsvägen, det kan ta ett tag för kroppen  att återhämta sig, men det blir bättre för varje dag. Jag vet inte var du fick hjälp någonstans, men det är en bra ide att prata med som hjälpte dig bli bra. Om du fortfarande mår dåligt så behöver du mer stöd.

Jag tycker också att du ska gå till skolsyster, där kan du prata och hon/han kan hjälpa dig att hålla koll på att du växer och hur du mår. Det är bra att ha en kontakt som du kan gå till ofta. Det är också väldigt viktigt att du pratar med dina föräldrar, du behöver dom. Du ska inte behöva må dåligt själv, dom vill såklart att du ska må bra. 

Prata med dina föräldrar, gå till skolsyster och säg hur du har mått och mår. Om du mår väldigt dåligt så behöver du professionell hjälp (prata med skolsyster och föräldrar). Angående puberteten så kan det ta ett tag, oroa dig inte för mycket över det, en del är sena med mens och bröst. Du undrar vad du kan göra? gör det du kan göra, äta regelbundet, prata med dina närstående, gå till skolsyster och/eller nån annan i skolan som du gillar. 

Hör av dig igen om du vill

kram och lycka till

 

Fråga:

Hej, jag är 15 år och jag svälter mig själv. Det har inte pågått så länge, kanske ett par veckor men har haft perioder tidigare där jag svälte mig själv. De här perioderna brukar hålla i nån månad då jag inte vill äta nånting alls pga att jag känner mig för tjock. Tänkte försöka kolla upp det och se om jag behöver hjälp men känner att jag verkligen inte är sjuk nog för det. Jag har fått väldigt svårt att koncentrera mig i skolan, huvudvärk och jag har ingen energi. Ska jag söka hjälp? Är jag ”sjuk” nog för det? Jag själv skulle inte bedöma mig som sjuk.

Svar:

Hej och tack för ditt mail.

När jag läser ditt mail så verkar du förstå att något är fel? Det är väldigt farligt att inte äta något alls, du kommer att bli sjuk och svagare. Du säger att du har svårt att koncentrera dig, huvudvärk och inte energi- det är bara början på problem man får om man inte äter. Gå till mamma och pappa och berätta hur du tänker, att du inte vet hur du ska göra.

Du blir sjuk om du inte äter regelbundet.

Du behöver stöd och hjälp så du inte försvinner in djupare i detta, då blir det mer svårt. Om det är svårt att prata med föräldrarna, skriv ett brev, mail, sms. Dom är dina föräldrar och vill inte att du ska må dåligt. Ta kontakt med skolsyster, prata med henne, visa henne detta mail om du vill. Hon kan vara ett stöd, någon du kan vända dig till i skolvardagen. Hon kan prata med dina föräldrar om du tycker att det är svårt. 

När tankar kring vikt, mat och ångest tar över vardagen så behöver man hjälp och stöd, du behöver stöd runt dig, mamma och pappa, skolyster, en vän, ett syskon, en släkting......

Prata med någon idag. 

Vänliga hälsningar¨

Fråga:

Jag har gått ner 2 kg i vikt har spytt ut mat har tränat mycket har nu svårt att äta "normala" potioner hatar och äta me mina vänner eller familj vill inte att dem ser hur mycket mat jag tar, jag tycler jag är tjock och mina vänner säger att jag är skit smal

Svar:

Hej och tack för ditt mail.

Du undrar om du har ätstörningar? det går inte att svara på utan att veta mer. Men helt klart så behöver du hjälp och stöd för att reda ut vad som händer med dig. Att gå ner i vikt är inte samma sak som att ha ätstörningar, det kan bero på andra saker, därför behöver man reda ut det, men om dina tankar kring vikt, mat och självkänsla upptar din tid och mående så är något fel och du behöver hjälp.

Jag vet inte hur gammal du är men att gå igenom detta själv ska du inte göra, prata med dina anhöriga, att du inte känner igen dig, att du mår dåligt. Om det är svårt att prata med dina föräldrar så vänd dig till någon som du har förtroende för. I skolan, vän eller så.

Du ska inte behöver gå igenom detta själv, det gäller ju allt som är jobbigt i livet.

Låt det inte gå så långt att du tappar kontrollen,

lycka till och hör av dig igen om du vill

 

Fråga: Hej, jag är en 19årig tjej som levt med ätstörningar(främst bulimi) från och till sen jag var 14. Nu är jag inne i en lite svårare period efter att ha mått bra ett tag. Idag har jag i princip inte ätit på hela dagen utan hållit mig pigg på kaffe. Jag har tränat konståkning hela dagen och förväntade mig att somna tidigt men nu är klockan 5 på morgonen o jag har fortfarande inte somnat. Beror detta på kaffet eller är min kropp hungrig? Jag känner mig lugn och har ingen ångest så förstår inte varför jag inte kan somna. Känner mig inte särskilt hungrig heller. Tack på förhand Svar:

Hej och tack för ditt mail.

Jag blir orolig när jag läser ditt mail och undrar också var dina anhöriga och tränare finns? Du berättar att du tränar konståkning, som är en hård träning, och då innebär det att man är väldigt noga med att äta för att hålla sig frisk.

Att träna flera timmar och inte ge din kropp regelbundet med näring och vatten kommer leda till att du vilken dag som helst kollapsar. Du kommer skada din kropp på alla möjliga tänkbara sätt. Alla behöver äta regelbundet för att hålla sig frisk och må bra. 

Du säger att du har varit inne i en bra period förut, vad innebär det? äter du regelbundet under den tiden? Hur är dina tankar kring vikt och mat? Att kalla det du är inne i nu som "svårare period" är milt uttryckt. Du är inne i en livshotande period. och behöver bryta den omedelbart. 

Det är konstigt att din tränare inte märker något eller pratar med dig om vad som är viktigt när man tränar? Dina anhöriga? Du behöver hjälp så snabbt det bara går.

Gå in på vår karta och se var du har närmsta klinik som du kan söka till. Du skickar en egenanmälan (behövs inte remiss) Prata med en vän, din mamma och pappa? eller annan anhörig, berätta för dom. Det är svårt att vara själv i detta. Gör detta idag,

Sluta med kaffe och drick vatten. Du behöver äta frukost, lunch och middag. Däremellan mellanmål och kvällsmål. Du tycker att det är konstigt att du inte kan sova efter en hel dags träning och kaffe på det? din kropp kämpar för livet och befinner sig i svält och stress. 

Du behöver hjälp och stöd, det finns hjälp för dig. 

Prat med en vän och anhörig och se till att få hjälp.

Lycka till och hör av dig igen om du undrar något mer

Käts