Hej,
Jag har börjat spy upp min mat igen direkt efter jag ätit så att jag alltid hamnar under mitt dagliga kaloriintag, jag spyr på jobbet och hemma. Några kollegor har haft konstiga ”magsjuka” som går över på en dag eller två där de inte kan hålla nåt nere, detsamma gäller mina roomates då jag bor i kollektiv. Jag undrar då om det kan det vara så att jag ”smittar” andra på så sätt att när de använder toan jag använt för att spy i så blir de sjuka(om det kan vara bakterier som blir kvar efter jag städat upp eller nåt) Jag börjar märka det nu när det är samma personer som kan bli så där sjuka då och då utan förklaring (för en magsjuka kommer väl inte och går under kort tid?) är orolig över att det ska gå över människor i min närhet.
Kort sagt kan andra påverkas av att jag spyr upp min mat? Tacksam för svar, mvh DD

Hej,
har sedan en tid upptäckt tydliga tecken på ätstörning hos min 15-åriga dotter. Ex. mycket träning på gymmet, kaloriräknande, vill inte alltid äta maten som serveras övriga familjen, kräk i toastolen. Har goda skäl att tro att ätstörningen hänger samman med dålig självkänsla, höga prestationskrav och ångest. Har uttryckt min oro, lyssnat och försökt stötta. Dottern har beskrivit hur ångesten lättar när hon kräks. Jag inser allvaret i situationen och har kontaktat vården och fått tid hos läkare för samtal och bedömning. Problemet: Dottern blir tvärarg när jag tar upp läkarbesöket, säger att hon kommer vägra gå dit, vägrar prata om det. Hon säger att hon kommer ljuga för läkaren och förneka sina problem samt att jag förvärrar situationen för henne genom att koppla in vården. Jag har inte bemött henne med ilska och frustration, utan hela tiden haft ett lugnt förhållningssätt och bemötande. Aldrig diskussioner i affekt, utan jag tar upp diskussionen om min oro för hennes mående då vi har en mysig/trivsam stund tillsammans. Resultatet är att dottern totalt vänder mig ryggen, stänger in sig på rummet och vägrar prata om saken.
Tacksam för konkreta tips på hur vi kan få hjälp ur denna låsta situation. Hur kan jag motivera min dotter till att ta emot den hjälp som erbjuds av vården? Jag har inga ytterligare strategier att själv hjälpa henne med måendet, utan behöver sjukvårdens hjälp för att komma vidare, men hur gör jag när jag inte ens kan få henne dit? Jag läser på flera ställen hur viktigt det är att hjälp ges i ett tidigt skede, men hur gör jag när dottern vägrar ta emot hjälp, när hon inte vill träffa läkaren? Har också föreslagit andra vägar för henne (skolsyster, kurator, ungdomsmottagningen), men hon totalvägrar kontakt där också.
Tacksam om ni har möjlighet att återkoppla några reflektioner och ge förslag på strategier/vägar som kan hjälpa oss ur den låsta och fruktansvärda situation vi befinner oss i.

Vänliga hälsningar,
Maria

Hej Maria!

Tack för ditt mail. Du beskriver tyvärr en vanlig situation med en person som är på väg in i ett växande problem med ätstörningar-konflikter, förnekande och ilska. Det är väldigt bra att ni ska träffa en läkare för somatisk undersökning. Detta är för att utesluta andra kroppsliga problem. Men för att hjälpa och vårda en person som har ätstörningar så krävs specialistvård. Jag vet inte var ni bor (gå in på vår karta och hitta er specialistmottagning), skicka efter en egenanmälan och fyll i den så snabbt som möjligt. Det gör ni själva.

Den läkare som ni träffar kan och ska remittera er vidare till den specialistmottagning som du/ni fått egenanmälan (specialistmottagning) ifrån. Det är bra om det kommer från er båda. Er dotter är ung och att kräkas är mycket allvarligt och påfrestande för kroppen. Er dotter har ingen insikt i detta och reagerar helt "vanligt" med att bli arg och vägra saker, samt att styra familjen. Du gör rätt i att lyssna, men också kräva att uppsöka läkare och specialistvård. Eftersom hon är väldigt arg (vanligt) så låt sjukvården ta över ärendet direkt.

Kurator, skolsyster, vårdcentral, psykolog utan specialistkompetens har inte kunskapen att behandla ätstörningar, däremot kan skolsyster (eller annan person som hon har förtroende för, mentor,lärare )etc vara bra som lyssnarstöd, men utan att prata om ätstörningar. Skolsyster skulle kunna kalla upp henne för att hålla koll på puls etc. 

Som sagt, hon kan inte vägra hjälp, ni är föräldrar och bestämmer, inte hon. Det är väldigt viktigt att du och pappan pratar och är överens om hur ni ska göra. Det är ingens fel att det har blivit så här. Det är lätt att föräldrar beskyller varandra, hela familjen påverkas och därför är det viktigt att ni söker hjälp och stöd så snart som möjligt.

Ju snabbare ni söker hjälp desto bättre. Så länge kan du och pappan gå vår webbaserade utbildning STÄRKA och lära er mer om detta genom text och film.

hör av dig om du har fler frågor

vänliga hälsningar

Hur remitterar jag som skolsköterska en 14-årig elev till er?

Hej Emma!

Tack för ditt mail. Vad bra att du har fångat upp en elev. Har du gått vår WINST utbildning som är för alla som arbetar, kommer i kontakt med barn/ungdom. Du lär dig tidiga tecken och får råd hur du bemöter och kan göra som skolsyster. Du som skolsyster kan vara den enda som eleven anförtror sig till. Det är väldigt viktigt att föräldrarna får vetskap, eleven är väldigt ung och behöver sina föräldrar. Om eleven tycker att det är jobbigt med föräldrar, fråga om du ska prata med dem, för hen kan inte klara detta utan föräldrarna och stöd hemma. 

Vi är ingen behandlingsenhet, vi forskar och utbildar personal, skola och sjukvård i ätstörningar.

Om hen bor i stockholm rekommenderar jag Stockholms centrum för ätstörningar eller Capio ätstörningscenter. Se vår karta på hemsidan. Det är viktigt att ta kontakt med specialistenheter, vanlig sjukvård har ej kunskap att behandla ätstörningar. Det du som skolsyster kan göra är skriva till dem, både capio och Stockholms centrum för ätstörningar har egenanmälningsblanketter. Eleven och föräldrarna skriver i den. Eleven kan själv söka (med föräldrar) eller med hjälp med dig

Du kan vara stödet för eleven, men det betyder inte att ni pratar om ätstörningar, tjata om lunch, eller vikt, bara lyssnar på eleven, finnas där, erbjuda en frizon.

Lycka till, här är länk till WINST utbildningen. http://utbildning.atstorning.se/

vänliga hälsningar

Jag tror att jag har ätstörningar. Orkar inte kämpa ensam längre. Vill berätta för någon, men vågar inte. Tänk så vill de inte veta hur illa det är?

Hej!

Tack för att du vågar dela detta svåra med oss. Du beskriver en väldigt svår och jobbig situation med väldigt få ord. Du har faktiskt redan nu brutit tystnaden. Att kämpa själv är aldrig lätt, det ska ingen behöva göra.

Vad tänker du är mest jobbigt med att berätta om din situation? Vad är det värsta som kan hända med det? Du har allt att vinna på det.

Du skulle kunna skriva ett brev till någon, som du gjorde till mig. Ibland är det svårt att berätta i ord, då kan det kännas lättare att skriva ett brev. Ibland så bygger man upp en scen som ser svår och jobbig ut, tex att man sitter över ett bord och blir uttittad och förhörd av den man berättar för. Jag vet inte hur gammal du är, men om du går i skolan så kan du tänka igenom om det finns någon där som du kan prata med, mentor, skolsyster, kuratorn, en lärare du gillar. Någon familjemedlem? eller vän. Det går inte att ta sig igenom detta själv, vi vet det.

Det spelar ingen roll om du har ätstörningar eller har brutit benet, du behöver stöd och hjälp, eller hur? ju längre du väntar desto svårare går du in i sjukdomen. Att vara sjuk i ätstörningar påverkar allt i ditt liv negativt. Din kropp och psyke tar mycket stryk, i början ser man inte det, men följderna blir väldigt stora.

Det finns hjälp. Kontakta specialistmottagning (se vår karta på hemsidan).

Om du vill är du välkommen att skriva igen och berätta hur du tänker eller gjorde.

varma hälsningar

Käts

Känner mig tjock alla mina vänner kan proppa i sig prinsess tårta men ändå lika smal som en 6åringa lår på riktigt tänker hela tiden att jag kommer bli tjock iframtiden är rädd mina klasskamrater är ganska så smala medans jag själv känner mif tjock

Hej!

Tack för ditt mail. Du beskriver inte så mycket om dig själv. Tankar om vikt och utseende kan variera hos människor och behöver inte vara konstigt. Vi lever i en värld där utseende upptar mycket tid och är man ung så jämför man sig mycket med andra. När man börjar tänka på att äta mindre för att må bra, så börjar man tappa friskt tänkande. Och om det senare går över i svält, så blir man sjuk ganska snabbt.

Om tankar kring vikt och smalhet upptar mycket tid så kan det växa till väldigt stora problem. Hur gammal är du?

Det du behöver göra är att dela dina tankar med någon, mamma, pappa, kompis, skolsyster? Vi som jobbar med detta vet hur viktigt det är att inte vara ensam med dessa tankar. Om det är svårt att prata om det så kan du alltid skriva ett brev till någon som du har nära.

Man blir inte smal av att inte äta, man blir sjuk av att inte äta. För att må bra i kropp och själ behöver man äta regelbundet, frukost, lunch och middag samt mellanmål och kvällsmål. Människor som äter på detta vis  håller på så vis en frisk och sund kropp.

Det finns hjälp för dig, om du vill kan du skriva igen till oss.

vänliga hälsningar

Käts

Hej.
Man på 28år, bmi 16.3, lider av anorexi med hetsätning+självrensning, fick diagnosen för 4 år sedan. Jag har dock kunnat få diagnos redan vid 13 och har väl egentligen alltid varit "speciell" med just mat.

Jag går ingen behandling längre, men har svårt att sätta mig in i om man kan bli klassad som kroniskt sjuk? Forskning jag läst har inte gjort mig klokare. För att bli frisk är inget jag tror på längre tyvärr...

Mvh

Hej Fredrik!

Tack för ditt mail och att du tog dig mod att skriva hit. Det är hoppfullt att du skriver hit trots att ditt mail vittnar om att du "har gett upp". Du har varit sjuk länge trots att du är ung, det betyder ett hårt arbete för att bryta detta. Det finns hjälp vill jag poängtera, du ska inte behöva lida så hårt med allt vad det innebär. Fick du specialistvård? var? vad hände i behandlingen?

Man kan bli klassad som kroniskt sjuk, men du ska inte behöva känna att du går mot ett sådant liv och öde. De som är sjuka i många år och lever i svält, självrensar, drabbas av många allvarliga problem, som till slut kan leda till döden. Det är den psykiska sjukdom som flest dör i. Att ha ätstörningar innebär att man har allvarliga psykiska och fysiska problem, men det är absolut inte en obotlig sjukdom. Dom flesta blir friska. Och en del kan ha tankar och sårbarheter kring sjukdomen kvar, men som går att hantera och hitta strategier för.

Bara för att du i tidigare behandling inte har blivit hjälpt, så betyder det inte att det inte finns hjälp för dig. Du kan bli frisk och få möjlighet att leva ett vanligt liv utan alla problem som ätstörningar medför. Allt påverkas negativt av ätstörningar, fysisk hälsa, relationer, jobb, vänner, socialt liv. Sök till specialistvård. Ge inte upp. Du skrev till oss, det är första steget.

Skriv igen om du vill. Prata med någon, vän eller familj, om det är svårt att prata, skriv till dem, be om hjälp, stöd.

Många tack att du skrev till oss.

Vänliga hälsningar

Hej,
Jag är en tjej på 23 år som lidit av anorexi i mina tidiga tonår. I ett år var jag allvarligt sjuk och hela sjukdomsförloppet (med gradvis insjuknande och tillfrisknande) varade i ca tre år. Jag fick hjälp och återfick en hälsosam vikt och ett normalt förhållande till mat. Jag har aldrig varit nära att återfalla i långvarig svält och ända tills nyligen trodde jag att min ätstörning tillhörde det förflutna. Dock har mitt liv ända sedan jag drabbades präglats av psykisk ohälsa, prestationsångest, sociala svårigheter, skam, extremt självförakt och kontrollbehov. Detta letar sig in i och förpestar allt i mitt liv. Utöver detta har jag fortfarande en rädsla för att gå upp i vikt (och numera för att gå ner för mycket också) och jag lyssnar inte på min kropps signaler när något känns fel. Istället tvingar jag den att jobba ännu hårdare som straff för att den gjorde sig hörd. När anorektiska tankar gör sig påminda kan jag stöta ifrån mig dem innan de får ordentligt fotfäste, men visst påverkar de mig ändå. Om jag känner mig deprimerad tenderar jag att äta för lite även om detta inte är avsiktligt. Min livssituation är mycket bättre än vad den var när jag var riktigt sjuk, men den är ändå ohållbar. Det går inte att må bra och tycka om mig själv såhär. Jag tror att jag fortfarande har en anorektisk hjärna trots att jag är fri från matmissbruk. Kan det stämma? I så fall, var kan jag hitta information om detta?

Hej Emma!

Tack för ditt mail. Din situation låter väldigt jobbig, och väldigt ensam.  Du beskriver något som inte är ovanligt, anorektiska tankar. Det kan finnas kvar, påminna ibland och triggas i olika situationer. Du behöver verkligen prata med någon om detta, få redskap hur du ska göra när det kommer över dig. Din kropp ska hålla hela livet. Jag tror att du vet hur illa detta gör mot dig, allt påverkas, relationer, familj, jobb, vänner, hälsan.....allt i livet påverkas av ditt självförakt och kontrollbehov.

Det är förstås ett oerhört illa slöseri med ditt liv. Du är klok nog att förstå att det inte kan fortsätta så här. Ta kontakt med din tidigare specialistmottagning, dom kan erbjuda en samtalskontakt. Det är också viktigt att inte vara ensam i det här, någon vän, partner, familj. Du ska inte behöva ha det så här. Du behöver vara snäll mot dig själv, inte straffa och bråka med dig själv. Ju mer du försvinner in i detta igen så försvinner ditt "liv", man blir isolerad och ensam. Men det finns verkligen hjälp Emma, du kan må bra och tycka om dig själv.

Prata med någon i din närhet. Kontakta närmaste specialistmottagning (se vår karta).

Hör av dig igen om du vill

Många lycka till

käts

Jag har sedan jag var 8 jämfört mig själv med andra. Hur smala de var osv. Jag va avundsjuk på en annan tjej för att hon vägde så lite. Men gjorde aldrig något åt det. Men nu. På 15 år gammal så har jag tänkt allt mer på vikt och utseende. Jag väger mig själv någon gång i veckan. Jag speglar mig själv från sidan för att liksom se min midja. Och jag började för några veckor sedan att räkna kalorier genom en app. Appen säger att jag borde äta ca. 1700kcal/dag vilket ju är bra och allt men mitt dagliga ligger på ca. 1100-1200kcal. Och jag har fusk dagar på fredagar och lördagar då det ibland går över gränsen. Och jag blir bara frustrerad på mig själv då.

Jag växlar i nuläget mellan 52-53 kg på 167cm. Vilket är normalviktigt. Men mitt mål ligger på 50. Och jag är rädd att jag kommer att vilja sänka det om jag når det.

Jag blir glad när man ser nyckelben och höftben. Revben. När mina händer och handleder ser smala ut. Härom dagen blev jag glad när jag ställde mig på vågen och såg att jag spräckt 52kg och var nere på 51,8. Men jag gick upp till 52 igen. Är det här början på en ätsörning? Jag har alltid tänkt på min vikt och vägt mig med jämna mellanrum. Och jag har alltid varit normalviktig. Och sedan kalorieräkningen började har jag bara tappat ca. 2kg vilket inte är mycket.

Hej Hilma!

Tack för ditt mail. Det är modigt av dig att skriva till oss. Du beskriver en lång tid av ditt liv som går åt att vara missnöjd med din vikt och utseende. Det måste vara väldigt jobbigt och ta väldigt mycket tid från annat kul i livet. Du undrar om det här är början på ätstörningar? Det kan det vara. Du var väldigt ung när tankar kring vikt och utseende startade. Ätstörningar handlar om tankar kring vikt och självkänsla och det påverkar hela ens liv när man har det. Vänner, skola, jobb, relationer, mående. Allt blir upptaget av tankar kring vikt, mat, kalorier och utseende.

Ätstörningar ger stora och allvarliga skador både i kroppen och i psyket. Du skriver att du blir glad när du ser hur smal du är, du är ensam i det. Du behöver prata med någon om detta. Har du en vän? mamma eller pappa? skolsyster? lärare?

Eftersom du hör av dig till oss tror jag att du någonstans inser att detta inte är bra för dig. Ätstörningar är en psykiatrisk sjukdom och väldigt farlig. När du svälter händer en massa saker i kroppen som du inte ser. Hjärtat påverkas, hjärnan, benskörhet, ämnesomsättningen rubbas, mensen uteblir, låg puls, dåliga tänder, musklerna förtvinas. Man börjar isolera sig och mår dåligt.

Prata med någon, det finns hjälp att få. Det finns även specialistvård där du bor. Med som första steg kan vara att gå till skolsköterska eller kuratorn i skolan. Det är jobbigt och svårt att vara själv med detta.

hör av dig igen om du vill

vänliga hälsningar