Hej! Jag har anorexia och går på behandling. Jag har fått näringsdrycker som jag ska dricka 2 gånger om dagen, men problemet är att jag tycker de är fruktansvärda. Jag mår extremt illa av dem och det är en pina att tvinga i mig dem. Jag kan inte klara av att dricka en hel vid samma tillfälle, vilket gör att de även blir fler än två gånger jag måste dricka dem. Jag har frågat de på BUP om jag måste dricka dem och de sa ja, men finns det inget annat jag kan äta istället för dem? Jag äter mycket hellre ett extra mål eller gör en egen Shake som har samma energiinnehåll, jag vill bara slippa de vidriga drickorna. Borde inte tex nötter, avocado, proteinshake/proteinbar, macka med jordnötssmör kunna likställas med en dryck? Jag vill bara så gärna äta istället för att dricka drickorna. Jag är jättetacksam för svar!

Hej,

tack för ditt mail. Jag förstår att det kan vara kämpigt med näringsdryck som komplettering. Om du går på behandling för anorexia, som är en mycket allvarligt sjukdom, så behöver du följa deras råd. Vi kan inte gå in och ändra eller ge andra förslag på vad du ska äta eller dricka. Om det var så enkelt att du åt vad du behöver skulle du inte behöva ta näringsdryck. Prata med dina behandlare och se vad ni kan göra. Går du på specialistvård för ätstörningar? där finns dietister som kan hjälpa dig kring mat, näringsdryck och annat. Du nämner BUP, går du där för din ätstörning? i så fall kan det vara bra om dom hjälper dig vidare till specialistvård för ätstörningar

Vänliga hälsningar och lycka till

Jag brukar äta ganska mycket och godis och liknande onyttiga saker närmare varje dag och har ett ganska rejält socker sug. Jag vill helst vara smal och snygg som alla andra men inte överdrivet, men det är svårt att sluta äta. Jag har försökt att övertala mig själv flera gånger att det är den sista godis biten jag äter men dagen efter fortsätter jag äta fler.

Jag har en kompis som har gått ner en del i vikt och blivit ganska smal och jag tycker att det kan bli ganska jobbigt när någon ska ta upp att hon blivit så fin. Hon var lite "knubbig" som liten och jag mår skit varje gång jag äter onyttiga saker för jag vet att jag inte ska men det är ju så gott. Jag längtar absolut inte efter sommaren för då kommer jag gå lite mer bart i t.ex badkläder och kommer då vissa upp min mage och mina lår vilket är mina största osäkerheter inför mina kompisar.

Jag undviker alltid att gå i tajta tröjor och brukar inte vissa mig naken när jag sover över med någon. När jag har varit och shoppat med min syster har jag försökt förklara för henne att min mage sticker ut och att jag inte kan ha tajta klänningar och tröjor men då blir hon bara sur för att jag kallar mig själv för tjock.

Jag vågar inte berätta det här för någon för det känns pinsamt att jag inte kan sluta och jag är rädd att mina föräldrar antingen kommer bli sura på mig eller så kommer de få mig att prata ed en kurator vilket jag hatar. Betyder det att jag har en ätstörning?

Hej,

Tack för att du vågar skriva till oss, modigt. Du beskriver tyvärr en vanlig situation med krav från omgivningen att se ut på ett speciellt sätt. Det går inte att säga om du lider av ätstörningar, men dina tankar om din kropp kan få dig att må dåligt. Tyvärr tror en del att en smal kropp betyder lycka.

Varför vill du inte prata med någon om detta? dina föräldrar vill att du ska må bra och vill hjälpa dig i och genom detta. Att prata med skolsyster och/eller kurator är så himla bra, dom kan stötta och lyssna på dig, ge råd och finnas där när man behöver komma undan ett tag. Ingen vill vara ensam när man kämpar med något.

Ingen förälder blir sur när ens barn kommer och berättar om att man mår dåligt. Om man pratar om det svåra så kan förändringen börja, eller hur? Du ska inte vara själv med detta, det blir bara värre och problemen fler. Se det som en styrka att öppna upp, ta emot hjälp innan det tar över för mycket av ditt liv. 

Berätta för din syster hur du mår, visa henne detta mail eller skriv ett brev till henne. När du säger till henne "jag är tjock" och hennes reaktion blir sur kan det bero på att hon egentligen säger "jag älskar dig hur du än är och ser ut", att hon inte vill att du förminskar dig själv. Försöka tänka snälla tankar om dig själv, inte döma eller klandra dig själv så hårt. Du kämpar, gör inte det ensam. Ibland använder man maten som ett skydd mot något eller tröst eller annat. Ibland är problemen större.  På en specialistmottagning så utreder man vilken typ av problematik man har, har man ätstörningar behöver man behandling och vård.

Prata med någon du har förtroende för, eller skriv ett brev om det är lättare. Be dom lyssna och finnas där, inte döma dig. Det finns hjälp att få, men det går inte att kämpa själv.

Lycka till och hör av dig igen om du vill.

Hej! Jag heter Maia och är 11 år fyller 12.
Jag har sedan ca 8-9 år varit osäker på mig. Jag vågar inte prata med någon av många orsakat ex att de känns pinsamt att prata om en vuxen som kommer tycka jag är konstig för när man är 8-9 år borde man ju knappt veta vad detta är...
Jag har haft många perioder där jag spytt, de har blivit bättre, jag har skärt mig själv, varit jävligt avundsjuk, tränat sönder mig mm... Nu har jag kommit till en sån period IGEN men denna gången känns de annorlunda IGEN... De senaste månaderna har jag försökt banta men då jag blivit för hungrig har jag börjat hetsäta och blivit missnöjd.
Varje gång jag ätit får jag panik och ångest och jag börjar slå på mig, väga, får rent ut sagt panik...
Ingen förstår mig... Inte ens mina kompisar för de gör bara sånt här för uppmärksamhet för de tror de kommer bli ”populära” då!
Men jag mår verkligen skit och speciellt mina lår och min mage HATAR JAG!!
De är så mycket ja vill säga om min dåliga självkänsla under åren men som inte får plats så kort säger jag bara JAG MÅR SKIT...
Nu har jag även kommit in i något jag aldrig brukad svara förut, jag är riktigt, riktigt trött och kan nästan svimma ibland trots att jag kan hetsäta..
De senaste dagarna har jag knappt ätit något och då jag har de har jag blivit jätte arg på mig själv! Detta förstör mitt liv.
Jag orkar inte de jag brukade göra och trots att jag har en jätte fin familj och en rätt fin vän (fast som inte förstår sånt) så vet jag att jag inte kan prata med dem för ingen förstår....
Kan man söka proffesionellt hjälp online eller irl fast utan att min familj får reda på det för jag orkar inte leva såhär längre!
Jag har även för första gången på flera år kräktes jag för några timmar sedan pga att jag fick rent ut sagt panik av att jag tryckte i mig massa mat för jag har inte ätit på länge.... Hjälp!!! Snälla

Hej Maia,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du vill få hjälp utan att någon får veta, det blir svårt.

Det är inte pinsamt att må dåligt, det gör alla människor någon gång. Det är inte pinsamt att prata om det, det är dina föräldrar. Dom vill att du ska må bra och kommer att hjälp dig igenom detta. Dom är säkert väldigt oroliga. Du är väldigt modig, det har du visat genom att skriva till oss. Men du klarar inte detta själv.

Varför ska du klara detta själv? Om du var sjuk i något annat så skulle du behöva dina föräldrar, eller hur. Du skriver att du har en jättefin familj, dom måste ana att du inte mår bra och vilja hjälpa dig. Du har mått dåligt länge och med allvarliga saker, det är viktigt att du får stöd och hjälp. Du behöver dina föräldrar med i detta, det går inte annars.

Visa detta mail för din mamma och pappa. Dom kan hjälpa dig. Prata med skolsyster eller annan vuxen (anhörig, lärare) som du kan prata med. Du kan chatta med www.umo.se, där kan du också läsa om olika problem som du brottas med. 

Du är ung och har mått dåligt länge, så ska du inte behöva ha det. Ju längre du väntar ju sjukare och svagare blir du. Man blir allvarligt sjuk om man inte äter. 

Maia, du behöver dina föräldrar. Ni behöver ta hjälp av specialistvården. Dina föräldrar hjälper dig att ta reda på var närmsta mottagning finns. 

Gå även in på https://www.bup.se  och läs råden där.

Snälla Maia, visa detta mail för dina föräldrar, det finns hjälp för dig att må bra. Du ska inte behöva kämpa så här själv. 

kram och lycka till. Hör av dig igen om du vill.

vänliga hälsningar

Jag har panikångest, prestationsångest, spyr upp min mat, svälter praktiskt taget mig själv, äter mindre & tränar mer (Min skolsköterska tror att jag har nån ätstörning), självskadebeteende & självmordstankar. Vad ska jag göra?! Jag har testat att prata med kuratorn, skolsköterskan & kompisar men det hjälper inte. Kuratorn har gett mig listor på saker jag kan göra för att exempelvis inte skada mig men det hon inte fattar är att att skada sig tar bort lite av smärtan, vilket inte att rabbla alfabetet baklänges gör. Vill heller inte ta något av detta vidare till någon professionell då jag inte vill att mina föräldrar får reda på allt detta... Jag vill även fortsätta att bli smalare och gå ner mer i vikt (även fast jag redan enligt andra är smal och enligt dem behöver äta mer)... Vad ska jag göra?!

Tack på förhand för svar om nån ens svarar :)

Hej 

Tack för ditt mail, mitt svar blir ganska kort eftersom du beskriver en väldigt allvarlig situation som jag inte kan hjälpa dig med. Du skriver till oss och det är väldigt modigt av dig, det betyder också att du är klok nog att förstå att din situation är allvarlig och ett rop på hjälp.

Du säger att du svälter, spyr, skadar dig tillsammans med självmordstankar. Eftersom du skriver till oss så hoppas jag att du tar vårt svar på allvar, du behöver prata och ha med dina föräldrar i detta, ingenting är viktigare än det. Du klarar inte detta själv, du behöver professionell hjälp. Om du har självmordstankar behöver du kontakta Barn och ungdomspsykiatrin BUP. Dom kommer lyssna på dig och vägleda dig i rätt spår. Om du bor i Stockholm är nr 08-616 69 00. 

Visa detta mail för dina föräldrar. Det finns hjälp att få, du ska inte behöva må så här. Ju längre du låter det gå desto sjukare blir du. Din kropp bryts ner och du kan bli mycket sjuk. 

Du kan gå in på vår karta och se var närmsta specialistmottagning finns (ätstörningar) och ringa eller skicka in en egenanmälan. Men du behöver ha med dina föräldrar i detta. Tänkt dig att du var sjuk i något annat, då skulle du ha med dina föräldrar till sjukhuset, samma gäller här. 

Visa föräldrarna detta mail. Kontakta BUP akuten om du känner att du måste/vill skada dig. 

Det finns hjälp, starkt av dig att skriva till oss. 

Vänligen Käts

Jag har innan spytt och hetsätit mycket till och från men har nu slutat att spy. Så nu hoppar jag över måltider ibland äter jag inget alls under dagen. Men sen om jag väl tar en liten bit av tex bröd tänker jag men då kan jag lika gärna fortsätta och fortsätter äta tills jag blir jätte mätt. Och vill spy men gör det inte för vill inte förstöra mina tänder mer.
Sen när jag gjort såhär i allt från några dagar eller mer så börjar jag äta vanligt. Men sen börjar jag hoppa över måltider igen och det går runt runt. Ibland kan jag äta vanligt i flera veckor och sedan bara fasta i typ två dagar men sen fortsätter det.
Är detta en ätstörning? När jag sen äter vanligt så får jag inte ångest utan bara ånger av att jag kunde fastat ännu längre. Och har jag väl börjat äta kan jag typ inte stå emot min hunger som jag gör när jag fastar.

Hej Maria,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du beskriver en väldigt jobbig och svår situation för dig, du utkämpar ett krig med dig själv. Tyvärr kommer du inte vinna detta krig genom att svälta och kräkas. Du behöver hjälp och stöd. Jag vet inte hur gammal du är? men oavsett behöver du dina anhöriga med dig. Berätta för dina föräldrar (skriv mail eller brev om det är svårt). Du behöver dom, prata med någon i skolan (skolsyster eller kompis).

Det går inte att ställa diagnos utan att träffa dig och reda ut vissa saker. Men av det du berättar så befinner du dig på en plats som gör dig sjuk. Livet ska inte innebära svält och hetsätning, det påverkar kroppen på så många dåliga sätt, tänder, hjärta, hjärna, blodcirkulation, tarmar, skelett, hud. Du blir sjuk om du utsätter dig för detta under lång tid. Tankar och ångest kring mat och vikt gör ditt liv svårt, du vill inte leva ett liv så. 

Gå in på vår hemsida och se på kartan var din närmsta mottagning ligger. Prata med dina närstående och vänner. 

Det finns hjälp att få, du kan bli fri från dessa jobbiga tankar.

Lycka till och hör av dig igen om du vill

Vänliga hälsningar

Käts

Hej, jag är en tjej som har en ätstörning. Jag ska till sjukhuset på fredag och undrar om jag behöver gå till skolan på torsdag, då jag känner mig helt utmattad och vill verkligen vara hemma. Mina föräldrar vill att jag går till lunch men jag vet inte om jag klarar det då jag är nervös och känner ångest över fredag. Tacksam för svar.

Hej Anna,

Vad bra att du ska få hjälp med din ätstörning. Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men det är bra om du förklarar för dina föräldrar hur du känner och mår. Det kanske är så att dina föräldrar tänker att det är bra om du "gör något annat" än att vara i tankar kring som ätstörningar ger. Dom vill naturligtvis göra det som är bäst för dig, det kanske är motsatsen till hur du tänker? Kanske mamma eller pappa kan vara med dig om du är hemma? Berätta hur du känner, jag förstår att det är mycket att tänka på, ångest. Förklara för dom.

Kram och lycka till

Jag är en tjej som levt med ätstörningar så långt tillbaka jag kan minnas och är snart 18 år. Jag har aldrig varit inne på akuten eller blivit så undernärd at personer i min närhet lagt märket till, jag har alltid skött det "snyggt". Men jag har konstanta tankar om kalorier, fett socker innehållet i allt jag äter jag jämför all mat och har en ständig baktanke att skippa måltider. Jag klarar inte av att sitta med människor som pratar om kropp eller mat överhuvudtaget blir endast triggad och får känslan av att antingen träna spy eller svälta mig själv nästa dag, detta är aldrig något gör vilket leder till ångestkänslor när jag hamnar i dessa situationer. Vet inte vad ja ska göra för kan ha perioder där jag nästintill glömmer helt hur det är men sedan kommer det tillbaka varje gång.

Hej,

Tack för ditt brev. Du har kämpat länge och känner att det påverkar ditt liv negativt. Ätstörningar handlar inte om hur lite du väger, de flesta kan man inte "se" ha ätstörningar. Du säger att du har ätstörningar och att du inte sökt hjälp eller stöd för det. Det är bra att du tar tag i detta nu, det finns hjälp och stöd för dig.

Du behöver hjälp av människor som kan detta, du ska inte vara själv i detta. Du behöver ha med dina föräldrar (stöd), släpp tankar om att du ska klara det själv, det går inte. Prata med någon vän också. Att träna på att spy vore katastrof för dig, du blir sjuk och det är farligt. Du har tankar och ångest kring vikt, mat och självbild, saker som du behöver hjälp att bryta.

Så här beskriver vi det på vår hemsida;

Hej
Jag har en dotter med ätstörning 18 år är hon. Jag har aldrig berättat att jag själv var drabbad när jag var ung. Ska jag berätta?
Har försökt att inte pratat om bantning hemma överhuvudtaget , pga av rädsla att de skulle få ätstörningar och nu fick hon det i allafall.

Hej Karin, 

Tack för ditt mail. Du säger att din dotter har ätstörningar, har hon fått behandling för det? hur länge har hon varit sjuk? Din dotter är "vuxen", jag tycker att du ska berätta för henne att du har varit sjuk. Det är inte ditt fel att din dotter lider av ätstörningar fast du har varit sjuk i det. Om din dotter är sjuk behöver hon professionell hjälp och stöd av sina närstående. Ätstörningar kan innebära skam och skuld och det blir inte bättre av att inte prata öppet om problemen. Din dotters lidande drabbar hela familjen. Det är väldigt viktigt att hennes pappa är med i detta, det är inte "ert, du och din dotters" problem om du förstår. 

Du och pappan kan gå vår webbutbildningar VÄKSA och STÄRKA för att få tips och råd hur ni kan göra. Hjälp er dotter att söka hjälp. Ni föräldrar ska inte anklaga varandra, ni behöver samarbeta för er dotter (och syskons skull). 

Det finns hjälp att få (se vår karta)

prata med dottern, berätta, va öppen.

Hör av dig igen om du vill

lycka till