Hej! Jag heter Maia och är 11 år fyller 12.
Jag har sedan ca 8-9 år varit osäker på mig. Jag vågar inte prata med någon av många orsakat ex att de känns pinsamt att prata om en vuxen som kommer tycka jag är konstig för när man är 8-9 år borde man ju knappt veta vad detta är...
Jag har haft många perioder där jag spytt, de har blivit bättre, jag har skärt mig själv, varit jävligt avundsjuk, tränat sönder mig mm... Nu har jag kommit till en sån period IGEN men denna gången känns de annorlunda IGEN... De senaste månaderna har jag försökt banta men då jag blivit för hungrig har jag börjat hetsäta och blivit missnöjd.
Varje gång jag ätit får jag panik och ångest och jag börjar slå på mig, väga, får rent ut sagt panik...
Ingen förstår mig... Inte ens mina kompisar för de gör bara sånt här för uppmärksamhet för de tror de kommer bli ”populära” då!
Men jag mår verkligen skit och speciellt mina lår och min mage HATAR JAG!!
De är så mycket ja vill säga om min dåliga självkänsla under åren men som inte får plats så kort säger jag bara JAG MÅR SKIT...
Nu har jag även kommit in i något jag aldrig brukad svara förut, jag är riktigt, riktigt trött och kan nästan svimma ibland trots att jag kan hetsäta..
De senaste dagarna har jag knappt ätit något och då jag har de har jag blivit jätte arg på mig själv! Detta förstör mitt liv.
Jag orkar inte de jag brukade göra och trots att jag har en jätte fin familj och en rätt fin vän (fast som inte förstår sånt) så vet jag att jag inte kan prata med dem för ingen förstår....
Kan man söka proffesionellt hjälp online eller irl fast utan att min familj får reda på det för jag orkar inte leva såhär längre!
Jag har även för första gången på flera år kräktes jag för några timmar sedan pga att jag fick rent ut sagt panik av att jag tryckte i mig massa mat för jag har inte ätit på länge.... Hjälp!!! Snälla

Hej Maia,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du vill få hjälp utan att någon får veta, det blir svårt.

Det är inte pinsamt att må dåligt, det gör alla människor någon gång. Det är inte pinsamt att prata om det, det är dina föräldrar. Dom vill att du ska må bra och kommer att hjälp dig igenom detta. Dom är säkert väldigt oroliga. Du är väldigt modig, det har du visat genom att skriva till oss. Men du klarar inte detta själv.

Varför ska du klara detta själv? Om du var sjuk i något annat så skulle du behöva dina föräldrar, eller hur. Du skriver att du har en jättefin familj, dom måste ana att du inte mår bra och vilja hjälpa dig. Du har mått dåligt länge och med allvarliga saker, det är viktigt att du får stöd och hjälp. Du behöver dina föräldrar med i detta, det går inte annars.

Visa detta mail för din mamma och pappa. Dom kan hjälpa dig. Prata med skolsyster eller annan vuxen (anhörig, lärare) som du kan prata med. Du kan chatta med www.umo.se, där kan du också läsa om olika problem som du brottas med. 

Du är ung och har mått dåligt länge, så ska du inte behöva ha det. Ju längre du väntar ju sjukare och svagare blir du. Man blir allvarligt sjuk om man inte äter. 

Maia, du behöver dina föräldrar. Ni behöver ta hjälp av specialistvården. Dina föräldrar hjälper dig att ta reda på var närmsta mottagning finns. 

Gå även in på https://www.bup.se  och läs råden där.

Snälla Maia, visa detta mail för dina föräldrar, det finns hjälp för dig att må bra. Du ska inte behöva kämpa så här själv. 

kram och lycka till. Hör av dig igen om du vill.

vänliga hälsningar

Jag har panikångest, prestationsångest, spyr upp min mat, svälter praktiskt taget mig själv, äter mindre & tränar mer (Min skolsköterska tror att jag har nån ätstörning), självskadebeteende & självmordstankar. Vad ska jag göra?! Jag har testat att prata med kuratorn, skolsköterskan & kompisar men det hjälper inte. Kuratorn har gett mig listor på saker jag kan göra för att exempelvis inte skada mig men det hon inte fattar är att att skada sig tar bort lite av smärtan, vilket inte att rabbla alfabetet baklänges gör. Vill heller inte ta något av detta vidare till någon professionell då jag inte vill att mina föräldrar får reda på allt detta... Jag vill även fortsätta att bli smalare och gå ner mer i vikt (även fast jag redan enligt andra är smal och enligt dem behöver äta mer)... Vad ska jag göra?!

Tack på förhand för svar om nån ens svarar :)

Hej 

Tack för ditt mail, mitt svar blir ganska kort eftersom du beskriver en väldigt allvarlig situation som jag inte kan hjälpa dig med. Du skriver till oss och det är väldigt modigt av dig, det betyder också att du är klok nog att förstå att din situation är allvarlig och ett rop på hjälp.

Du säger att du svälter, spyr, skadar dig tillsammans med självmordstankar. Eftersom du skriver till oss så hoppas jag att du tar vårt svar på allvar, du behöver prata och ha med dina föräldrar i detta, ingenting är viktigare än det. Du klarar inte detta själv, du behöver professionell hjälp. Om du har självmordstankar behöver du kontakta Barn och ungdomspsykiatrin BUP. Dom kommer lyssna på dig och vägleda dig i rätt spår. Om du bor i Stockholm är nr 08-616 69 00. 

Visa detta mail för dina föräldrar. Det finns hjälp att få, du ska inte behöva må så här. Ju längre du låter det gå desto sjukare blir du. Din kropp bryts ner och du kan bli mycket sjuk. 

Du kan gå in på vår karta och se var närmsta specialistmottagning finns (ätstörningar) och ringa eller skicka in en egenanmälan. Men du behöver ha med dina föräldrar i detta. Tänkt dig att du var sjuk i något annat, då skulle du ha med dina föräldrar till sjukhuset, samma gäller här. 

Visa föräldrarna detta mail. Kontakta BUP akuten om du känner att du måste/vill skada dig. 

Det finns hjälp, starkt av dig att skriva till oss. 

Vänligen Käts

Jag har innan spytt och hetsätit mycket till och från men har nu slutat att spy. Så nu hoppar jag över måltider ibland äter jag inget alls under dagen. Men sen om jag väl tar en liten bit av tex bröd tänker jag men då kan jag lika gärna fortsätta och fortsätter äta tills jag blir jätte mätt. Och vill spy men gör det inte för vill inte förstöra mina tänder mer.
Sen när jag gjort såhär i allt från några dagar eller mer så börjar jag äta vanligt. Men sen börjar jag hoppa över måltider igen och det går runt runt. Ibland kan jag äta vanligt i flera veckor och sedan bara fasta i typ två dagar men sen fortsätter det.
Är detta en ätstörning? När jag sen äter vanligt så får jag inte ångest utan bara ånger av att jag kunde fastat ännu längre. Och har jag väl börjat äta kan jag typ inte stå emot min hunger som jag gör när jag fastar.

Hej Maria,

Tack för ditt mail. Modigt att du skriver till oss. Du beskriver en väldigt jobbig och svår situation för dig, du utkämpar ett krig med dig själv. Tyvärr kommer du inte vinna detta krig genom att svälta och kräkas. Du behöver hjälp och stöd. Jag vet inte hur gammal du är? men oavsett behöver du dina anhöriga med dig. Berätta för dina föräldrar (skriv mail eller brev om det är svårt). Du behöver dom, prata med någon i skolan (skolsyster eller kompis).

Det går inte att ställa diagnos utan att träffa dig och reda ut vissa saker. Men av det du berättar så befinner du dig på en plats som gör dig sjuk. Livet ska inte innebära svält och hetsätning, det påverkar kroppen på så många dåliga sätt, tänder, hjärta, hjärna, blodcirkulation, tarmar, skelett, hud. Du blir sjuk om du utsätter dig för detta under lång tid. Tankar och ångest kring mat och vikt gör ditt liv svårt, du vill inte leva ett liv så. 

Gå in på vår hemsida och se på kartan var din närmsta mottagning ligger. Prata med dina närstående och vänner. 

Det finns hjälp att få, du kan bli fri från dessa jobbiga tankar.

Lycka till och hör av dig igen om du vill

Vänliga hälsningar

Käts

Hej, jag är en tjej som har en ätstörning. Jag ska till sjukhuset på fredag och undrar om jag behöver gå till skolan på torsdag, då jag känner mig helt utmattad och vill verkligen vara hemma. Mina föräldrar vill att jag går till lunch men jag vet inte om jag klarar det då jag är nervös och känner ångest över fredag. Tacksam för svar.

Hej Anna,

Vad bra att du ska få hjälp med din ätstörning. Jag kan inte säga vad som är rätt eller fel, men det är bra om du förklarar för dina föräldrar hur du känner och mår. Det kanske är så att dina föräldrar tänker att det är bra om du "gör något annat" än att vara i tankar kring som ätstörningar ger. Dom vill naturligtvis göra det som är bäst för dig, det kanske är motsatsen till hur du tänker? Kanske mamma eller pappa kan vara med dig om du är hemma? Berätta hur du känner, jag förstår att det är mycket att tänka på, ångest. Förklara för dom.

Kram och lycka till

Jag är en tjej som levt med ätstörningar så långt tillbaka jag kan minnas och är snart 18 år. Jag har aldrig varit inne på akuten eller blivit så undernärd at personer i min närhet lagt märket till, jag har alltid skött det "snyggt". Men jag har konstanta tankar om kalorier, fett socker innehållet i allt jag äter jag jämför all mat och har en ständig baktanke att skippa måltider. Jag klarar inte av att sitta med människor som pratar om kropp eller mat överhuvudtaget blir endast triggad och får känslan av att antingen träna spy eller svälta mig själv nästa dag, detta är aldrig något gör vilket leder till ångestkänslor när jag hamnar i dessa situationer. Vet inte vad ja ska göra för kan ha perioder där jag nästintill glömmer helt hur det är men sedan kommer det tillbaka varje gång.

Hej,

Tack för ditt brev. Du har kämpat länge och känner att det påverkar ditt liv negativt. Ätstörningar handlar inte om hur lite du väger, de flesta kan man inte "se" ha ätstörningar. Du säger att du har ätstörningar och att du inte sökt hjälp eller stöd för det. Det är bra att du tar tag i detta nu, det finns hjälp och stöd för dig.

Du behöver hjälp av människor som kan detta, du ska inte vara själv i detta. Du behöver ha med dina föräldrar (stöd), släpp tankar om att du ska klara det själv, det går inte. Prata med någon vän också. Att träna på att spy vore katastrof för dig, du blir sjuk och det är farligt. Du har tankar och ångest kring vikt, mat och självbild, saker som du behöver hjälp att bryta.

Så här beskriver vi det på vår hemsida;

Hej
Jag har en dotter med ätstörning 18 år är hon. Jag har aldrig berättat att jag själv var drabbad när jag var ung. Ska jag berätta?
Har försökt att inte pratat om bantning hemma överhuvudtaget , pga av rädsla att de skulle få ätstörningar och nu fick hon det i allafall.

Hej Karin, 

Tack för ditt mail. Du säger att din dotter har ätstörningar, har hon fått behandling för det? hur länge har hon varit sjuk? Din dotter är "vuxen", jag tycker att du ska berätta för henne att du har varit sjuk. Det är inte ditt fel att din dotter lider av ätstörningar fast du har varit sjuk i det. Om din dotter är sjuk behöver hon professionell hjälp och stöd av sina närstående. Ätstörningar kan innebära skam och skuld och det blir inte bättre av att inte prata öppet om problemen. Din dotters lidande drabbar hela familjen. Det är väldigt viktigt att hennes pappa är med i detta, det är inte "ert, du och din dotters" problem om du förstår. 

Du och pappan kan gå vår webbutbildningar VÄKSA och STÄRKA för att få tips och råd hur ni kan göra. Hjälp er dotter att söka hjälp. Ni föräldrar ska inte anklaga varandra, ni behöver samarbeta för er dotter (och syskons skull). 

Det finns hjälp att få (se vår karta)

prata med dottern, berätta, va öppen.

Hör av dig igen om du vill

lycka till

Det som tar upp mest av min tid är ångesten kring min kropp, fixering om hur min kropp ska vara. Drömmen om att när jag når målet med hur min kropp ska se ut så kommer jag äntligen känna lycka. Ångesten över min kropp börja när jag var runt 12 fast då handlade det om att bli smal. Kommer ihåg att jag kolla om jag hade ett thigh gap varje dag och trots att jag va pinnsmal såg jag mig själv den tjockaste av alla. Min drömkropp har ändrats med idealen. Jag tänker på detta dygnet runt och har gjort den många år tillbaka. Nu är jag 16 år. Känslan av att jag aldrig kommer uppleva lycka förens jag har nått min drömkropp, jag tillåter mig själv inte känna lycka för att i bakhuvudet finns alltid tanken på att min kropp är ful. När ingen ser så kan jag äta så att jag fysiskt knappt kan stå. Jag gömmer mig alltid när jag ska äta. Jag har gömt mig på toaletten och tryckt i mig massa skit. Jag tycker inte ens det är speciellt gott men det är som att något annat tar över min kropp och jag styr inte den längre. Detta har pågått sen jag var typ 14 då så fick ja bara en craving som jag inte kunde motstå. Det hände ofta flera gånger i månaden. Jag har slösat 2000 på mat jag slukat på en halvtimme. Det finns så mycket jag känner men jag har äntligen vågat erkänna mina problem för mig själv. Jag lovade mig själv att aldrig berätta detta för någon. Men jag kan inte leva såhär längre. Jag är desperat men vågar inte söka hjälp på något annat sätt. Detta är min djupaste hemlighet hur ska jag kunna berätta detta för mina föräldrar, vänner och släkt? Det går bara inte, jag snackar aldrig aldrig aldrig med någon om mina känslor. Har svårt för det och detta är omöjligt att snacka om. Tänk om ingen tror på mig för jag ser inte kanske ut som någon som har problem med hetsätning jag är normalviktigt och dem flesta brukar lida med övervikt. Så är rädd för att ingen ska tro på mig när jag berättar och erkänner det som plågat mig i så många år. Vet inte hur jag ska gå till väga:( finns så mycket mer i mitt huvud men kan inte få ut allt i skrivt.

Hej,

Tack för ditt mail. Så många år av lidande pga dina tankar kring mat och vikt och ångest. Modigt av dig att äntligen dela med dig om hur du mår och har det. Du har rätt, så här kan du inte ha det. Du behöver hjälp och stöd att ta dig ur den här situationen. Du skriver att det började när du var 12, det är fyra långa år att bära detta själv.  Dina föräldrar måsta ha anat något? Om dom visste om hur dåligt du mår, hur du kämpar själv skulle dom oroa sig.

Du behöver dina föräldrar med i det här, det går inte att att kämpa själv. Tänk om du var sjuk i något annat, då skulle du behöva dina föräldrar, det är samma med detta. 

Om det är svårt att prata, visa detta mail för dom. Eller skriv ett brev till dom. Prata med någon i skolan, skolsyster, kuratorn. Du behöver också prata med människor som kan hjälpa dig med detta, specialistmottagning. Se vår karta var du har närmsta mottagning. Du kan be dina föräldrar eller skolsyster att ta fram en egenanmälan och skicka till specialistmottagningen. Där finns hjälp att få. 

Din bild av lycka är en smal kropp, det är en uppfattning som du behöver hjälp med att ändra. Du hetsäter och isolerar dig, det behöver du hjälp att ta dig ur. Det finns hjälp att få. Du behöver stöd av din familj, vänner och skola. Vänta inte, prata med dom idag.

Du ska inte behöva må så här, vänta inte då det blir svårare att bryta med tiden. 

Hör av dig igen om du vill

lycka till

Hej, jag har kämpat med en ätstörning i över två år nu. Jag är inskriven på en ätstörningsenhet som jag besöker en gång i veckan. där har jag varit sedan i mars och jag har precis börjat familjebehandligen. jag har öppnat upp mig för många om mitt tillstånd och jag har blivit allt mer medveten. men jag har inte blivit bättre, jag mår mycket, mycket värre och ag känner inte attjag kommer någon stans. jag har fått diagnosen atypisk anorexi då jag är precis på gränsen till undervikt och jag tror att det är en stor anledning till att jag bara vill bli sämre, för att något ska hända lixom. hur som helst, min fråga är, hur sjuk måste man vara för att få slutenvård på ett behandlingshem. jag har tänkt på det mcyket och känner ofta att det är det enda som faktiskt skulle hjälpa men på alla hemsidor står det typ att man måste vara så sjuk att man knappt kan stå upp. och jag är inte där, än... jag har läst mycket om slutenvårdsavdelningen på östra sjukhuset i Göteborg och dom erbjuder ganska korta vistelser, omkring 6-8 veckor. jag skulle så gärna bara vilja komma bort och bara bli av med skiten för just nu känner jag ingen motivation över huvud taget, snarare vill jag bli värre. så som sagt, vart går gränsen, är det någon ide att be om det eller är det inget alternativ på grund av min vikt?

Hej Alicia,

Tack för ditt mail. Att kämpa med ätstörningar är svårt, det kan kännas trögt och som att inget händer. Familjebehandling är ett bra sätt att behandla ätstörning. Du skriver att du vill komma bort från skiten, heldygnsvård är något dina behandlare kommer fram till. Jag tycker att du ska berätta hur du känner och tänker. Vad vill du komma ifrån, vad behöver du?

Det kan vara så att dina behandlare ser nackdelar med heldygnsvård för dig.  Jag tycker inte att du ska se heldygnsvård som enda alternativet för att bli frisk, heldygnsvård passar inte alla.

Först och främst, prata med din behandlare. Berätta vad du saknar och behöver, tänk att det tog tid att bli sjuk, det tar tid att bli frisk. Du har påbörjat din behandling och det kommer att hjälpa dig, ta emot hjälpen.

Skriv dagbok så du kan följa din tankar och det som händer. På så vis får du en bild av vad som händer runt dig, det kan hjälpa dig formulera tankar och känslor. En karta över din tid nu. 

Prata med din behandlare. Prata med dina föräldrar. ta emot hjälp. Hjälp dig själv med små delmål. Ha inte för stora krav på dig själv. Förändring tar tid. Om du mår sämre ber du om mer hjälp. Det finns hjälp att få Alicia. 

Hör av dig igen om du vill,

Kram 

Käts