Hej!
Min dotter har uppenbara problem, hon äter absolut inte mat. Tar gladeligen till sig, men petar sen i maten och lämnar ungefär 90%, däremot dricker hon gärna läsk och äter godis när det bjuds, men absolut inget annat.
Detta har pågått i ca. 6 månaderoch nu undrar jag var jag ska vända mig, hur jag ska agera?

Hej orolig mamma.

Er situation är väldigt jobbig för er. Att ha ett barn som inte vill äta påverkar hela ens tillvaro. Du säger att detta har pågått i 6 månader, det är lång tid. Ert barn är väldigt liten och behöver hjälp och stöd nu. Jag vet inte var ni bor men du behöver kontakta specialistmottagning nu innan det blir värre. Ju tidigare man sätter in hjälp ju snabbare går det att få bukt med problemen.Ibland är det svårt som förälder att förstå allvaret, man kan tjata och bli arg, men det hjälper inte henne. Jag kan inte bedöma om hon har ätstörningar, men en sak är säkert, att inte äta skadar kropp och psyke.

Gå in på vår karta på framsidan och se om ni kan kontakta kliniken direkt. Skola, BUP, vårdcentral kan också remittera. Det är bra att blanda in fler, skolsköterskan.

Ni som föräldrar är väldigt viktiga och behöver också stöd och hjälp om hur ni kan stödja er dotter och varandra.

lycka till

Jag har under perioder i flera års tid haft det jobbigt med kost och träning. Mina tankar har pendlat mellan rädslan för att äta för lite och gå ner i vikt men också att äta för mycket och gå upp i vikt. Vissa perioder har jag inte kunnat äta någonting som anses vara onyttigt eftersom jag mått dåligt utav det. Det ska vara bra mat, ingenting onyttigt och rätt mängd. Vissa perioder har jag ätit t.ex. godis eller en kaka men jag har mått så dåligt av det att jag stoppat fingrarna i halsen och kräks upp det. Jag har också känt mig misslyckad och dålig om jag skippat träningspasset som var planerat. Jag har dock aldrig varit den som tränar varje dag i veckan utan jag går på pass ca 4 gånger i veckan vilket jag kombinerat med promenader samt lite enkel träning hemma. Här finns dock alltid tankarna om att jag borde träna ännu mer och jag mår ofta dåligt om jag suttit still för mycket någon dag. Jag har jobbat mycket med detta och försöker lära mig själv att träna för att må bra och inte för att jag inte ska må dåligt. Jag försöker också arbeta mot en inställning där det är ok att ibland äta sådant som är onyttigt. Jag tycker själv att jag gjort framsteg och har under de senaste månaderna kunnat äta t.ex. godis eller kakor då och då, trotts att jag fortfarande ibland mår dåligt över det jag stoppar i mig. Min pojkvän har under en längre tid inte varit speciellt aktiv och inte heller brytt sig om sin kost. Nu har han dock börjat träna och bestämt sig för att ta kontroll över vad han äter och när han äter, för att gå ner i vikt. Jag tycker det är jättebra att han vill bli mer aktiv och äta mer hälsosam mat. Detta är dock någonting som påverkar min extremt mycket på ett negativt sätt då jag kopplar dessa tankar och detta beteende till någonting väldigt negativt. Direkt när han började förklara för mig att han tänker träna varje dag i veckan (utom möjligtvis lördagar) samt att han inte ska äta onyttigt och att han ska äta på så pass regelbundna tider att vi inte ens kommer äta tillsammans längre, så började jag få negativa tankar om mig själv. Att jag tränar för lite och att jag också borde träna fler gånger i veckan och hur onyttigt jag är som ibland äter godis eller en kaka trots att jag vet att jag däremellan äter mat som anses vara hälsosam. Jag känner mig som en extremt dålig flickvän som mår dåligt och inte kan stötta sin pojkvän och vara genuint glad när han försöker göra någonting bra. Men jag är rädd för att detta är ett stort steg tillbaka för mig. Jag känner mig väldigt egoistisk som tänker på mig själv i den här situationen och jag vill inte dra ner honom och få honom att känna sig dålig för att han försöker vara hälsosam… jag inte vad jag ska göra.

Hej Linnea!

Din situation låter väldigt jobbig för er båda. Tankar på mat, träning, för mycket, för lite, onyttigt och nyttigt. Hur ska du och din pojkvän hinna med ett liv och relation när alla dina tankar kretsar kring träning och mat?

Du säger att du "borde" träna mer? När jag läser ditt brev så tänker jag att du behöver stöd och hjälp med att hitta orsak och strategier för att hantera din ångest och situation. Att din pojkvän ska börja träna sex dagar i veckan hjälper inte dig eller honom. Det låter som ett sätt för honom att ventilera sin egen och din ångest. Att han ska börja träna extremt mycket låter inte heller bra. Allt blir till ytterligheter.

Livet innehåller mer än att räkna kalorier och träna varje dag. Varför träna så mycket? är det för att man tror att man ska må bättre eller för att dämpa ångest? Du säger att du har kräkts för att du äter godis eller kaka, det är väldigt allvarligt. Det skadar din kropp. Du säger att du tänker på dig själv, jag önskar att jag kunde hålla med dig, men du tänker för lite på dig själv och vad som är bra för dig. Du är inte snäll mot dig själv, du borde vara snäll mot dig själv. Jag tycker att du och din pojkvän ska sätta er ner och prata med varandra. Om han ska starta ett liv utan gemensamma måltider och ett gemensamt socialt liv, och bara gå in i ett liv med träning och tider att passa så får jag svårt att tro att erat förhållandet håller. Vad blir er gemensamma glädje i förhållandet? att prata om kalorier och träning? Det låter som om både du och din pojkvän behöver prata med varandra och kanske söka hjälp.

Om du vill hör av dig och berätta hur det går

Vänliga hälsningar

Hej!
Jag har tidigare haft anorexia och nekat vård och gått upp i vikt på hemmaplan. men har fått återfall sedan ett tag och är sjukskriven nu diagnostiserad UNS på ätstörningsenheten. och jag känner mig själv efter så många år med ätstörningar, jag tror det blir inkörsporten till anorexia igen. Jag har stått i kö för dagvård och är nu först i kö och motiverad att ta hjälp. men nu säger de att de ska göra en ny bedömning för att se om jag blivit bättre/sämre (förra gjordes en månad sen, det har blivit sämre men jag tror inte jag har gått ner så mkt). är rädd att de ska neka mig vård nu, vilket känns konstigt då jag har otrolig ångest och kontroll kring mat, ligger på ca 1100kcal per dag, ngt under BMR, och tränar minst 2 ggr per dag. till mig säger de inte så mkt men till min anhörige som ringt och frågat sa de "ja men hon har ju nekat tidigare så vi får se, men hon är först i kön" Borde inte de veta att ambivalens och nekande till vårdbehov är en stor del av sjukdomen??

Hej Henrik!

Jag förstår att det är en mycket jobbig situation du befinner dig i. Du verkar också ha bra koll på att söka  hjälp och ta dig själv på allvar. Om du är rädd för att kliniken ska neka dig vård för pga vikten så tror jag att du oroar dig i onödan. Ätstörningar har inte bara med vikt att göra, det vet dom som arbetar med detta. När du träffar dom tycker jag att du ska berätta din oro att bli nekad vård pga att du INTE går ner i vikt. Det är dina ätstörningstankar, kontroll och tidigare erfarenheter som är viktiga för dig att få hjälp med.

lycka till

Hej!
Jag har en dotter på 13 år som är sjuk i aneroxia. Sedan 4 v tillbaka går vi till en ätstörningsenhet 1g/v. De två första veckorna var dottern helt hemma från skolan men hon har nu fått börja gå halva dagar.
Vad gör vi de morgnar som hon inte klarar av att äta frukost? Ska vi låta henne gå till skolan ändå?
Vad gör vi när hon lämnar halva middagstallriken? Finns det några strategier som vi kan ta till när detta inträffar?

Hälsningar
Ledsedn och orolig mamma

Hej Lovisa,

Du beskriver en av de svåraste sakerna, ett barn som inte äter. Det är en jobbig och hemsk situation som du/ni befinner er i. Du säger att hon har anorexia, det betyder att du som mamma har rätt till stöd och råd hur du ska göra med din dotter. Kliniken där din dotter går måste ta med er som föräldrar och berätta hur ni ska göra. Det finns strategier hur ni ska göra. Kontakta den klinik där ni går. Be att få prata med läkaren/behandlaren som träffar din dotter. Ni som förälder är jätteviktiga. Eftersom hon är väldigt ung så blir jag förvånad att ni inte fått råd, samtal om hur ni ska göra.

Det jag kan erbjuda är att du går vår anhörigutbildning STÄRKA. http://utbildning.atstorning.se/   Men den är inte tillräcklig för dig som mamma. Det inte är bra att hon går iväg utan att äta på morgonen. Det finns möjlighet för er som föräldrar att vara ledig (via försäkringskassan) och stötta er dotter.

Så svaret är, hon måste äta. Men det är förstås inte bra med konflikter och bråk vid matbordet.Det finns strategier för att minska konflikter.

Kliniken där ni går ska hjälpa er.Kolla med ätstörningsenheten där hon går om dom tillämpar Multi family?

återkom om det är något mer du undrar.

Vänliga hälsningar

vad får ätstörningar för konsekvenser för samhället?

Hej,

Det var en stor fråga med flera olika svar. Förutom mänskligt lidande för den drabbade och anhöriga, så drabbar det samhället på så vis att det är en psykisk sjukdom.

Psykiska sjukdomar kräver vård och resurser, vård och resurser kostar pengar.Vårt uppdrag är att utbilda och öka kunskapen kring ätstörningar för såväl vårdpersonal, patienter och anhöriga. Okunskap kring ätstörningar ger konsekvenser för samhället, människor som är sjuka i ätstörningar men inte vet att dom är drabbade eller inte vågar söka hjälp. Då belastas "fel vårdinrättning" pga att man inte vet vad eller hur man upptäcker/behandlar sjukdomen.

Hoppas du är nöjd med svaret, annars får du återkomma och specificera din fråga mer,

Vänliga hälsningar

vilken slags påverkan har anorexia både fysiskt och psykiskt på kroppen?

Det kan vara svårt att föreställa sig hur mycket ens kropp påverkas av att få för lite näring, av att kräkas eller av att pressas extremt hårt av fysisk träning.

Det kan vara så att man gärna blundar för det farliga som man utsätter sin kropp för. Kroppen påverkas allvarligt och på flera olika sätt när man har en ätstörning; vissa problem uppstår ganska så fort medan andra uppstår när man har varit sjuk en längre tid.

Vad händer i kroppen vid svält?

När kroppen inte får det bränsle i form av mat som den behöver för att klara av allt den ska, så måste den dra ner på takten för att kompensera. Ett symtom som uppstår rätt så snart vid fasta/svält är att man blir förstoppad och får ont i magen. Detta sker dels för att tarmarna får för lite att arbeta med, dels för att kroppen drar ner på takten och då låter tarmarna arbeta långsammare än tidigare.

• Hjärtat drar så småningom också ner på takten vilket resulterar i lågt blodtryck och låg puls. 
• Störd temperaturreglering och börjar
• frysa nästan jämt. 
• uttorkad
• tunn behåring över hela kroppen (lanugohår).
• musklerna börjar sakta förtvina. 
• benskörhet. 
• Muskelsvaghet 
• mensbortfall
• Mag och tarmbesvär
• skador på inre organ
• skador på hjärnan

När man kräks påverkas koppen på lite olika sätt och när man använder vätskedrivande medel/laxermedel kan man drabbas av så kallad hypokalemi; kaliumhalterna i blodet minskar till onormala nivåer. Detta är mycket allvarligt då de flesta processer i kroppen är beroende av stabila kaliumnivåer, exempelvis kan impulser i hjärtat drabbas vilket kan leda till hjärtflimmer.

Psykiskt påverkas man väldigt mycket också,  i det dagliga livet, socialt, familj, relationer. När allt handlar om mat och vikt så begränsas allt annat. Ångest och depression är vanligt.

Du kan gå in och läsa mer på vår hemsida om vad som händer i kropp och själ när man är sjuk i anorexi.

Hoppas du har fått svar om hur allvarligt det är med anorexia

vänliga hälsningar

Hej!
Maten börjar ta en allt större del i min vardag, är dock inte underviktig och heller inte överviktigt - vilket jag aldrig har varit. Men som sagt maten börjar ta allt en större plats i min vardag och att hoppa över måltider blir allt vanligare. Jag får ångest efter jag ätit! Men kan lika gärna ibland hetsäta då mitt sockersug är allt större - självklart kommer ångesten efteråt och jag börjar hoppa över ännu mer måltider för att gå ner de extra kilot/hg, innan karusellen börjar om igen när jag fått bort mitt extra kilo som jag gått upp efter hetsätandet. Som sagt vågen är min "bästavän" och där ställer jag mig flera gånger om dagen. Jag tränar inte för att gå ner i vikt, utan svälter mig istället. Jag kan dock äta mat om jag känner att blodsocker nivån blir allt för låg - då jag inte vill visa mig svag då jag arbetar mycket!

Min fråga är, jag funderar på att söka hjälp då detta tar allt mer tid från min vardag! Jag har gått ner 6kg från november, vilket jag inte anser är jättemycket ändå. Man ser inte på mig att jag gått ner i vikt, då jag tror att det är mycket muskler som jag tappat. Men hur sjuk behöver man vara för att söka hjälp. Jag är medveten om att mina matvanor inte är hälsosamma, men jag tycker samtidigt inte att jag är tillräckligt "sjuk" för att söka hjälp, då jag ändå äter för att hålla mig på "banan". Hjälp VAD ska jag göra?

Just nu:
Längd: 155cm
Vikt: 46kg

Följande text är tagen från vår hemsida. Läs och se om du känner igen dig. Det vore bra om du tar kontakt med någon och pratar om dina känslor. Jag vet inte hur gammal du är, men det är viktigt att du pratar med någon. Återkom om du undrar något annat. vänliga hälsningar

"Ätstörningar kan visa sig på flera olika sätt. Det kan handla om att man äter stora mängder mat och sen försöker bli av med den genom att kräkas eller träna, det kan också handla om extrem bantning. Ätstörningar handlar inte om hur många kilon man väger; de allra flesta med ätstörning är normalviktiga, en del är underviktiga och en del är överviktiga.

Det som framförallt kännetecknar ätstörningar är hur man tänker och känner i förhållande till mat, ätande och sin egen kropp. Man blir mycket upptagen av tankar kring mat, ätande och utseende. Ingenting känns viktigare än att gå ner i vikt, och man blir livrädd för att gå upp i vikt. Ofta ställer man upp särskilda regler för sig själv; kanske att man inte får äta viss sorts mat eller att man bara får äta specifika tider. Om man misslyckas med att hålla sig till reglerna kan man få ångest, skämmas och känna sig misslyckad. Även om man håller sig till sina regler kan man känna sig misslyckad för att man inte gör tillräckligt för att gå ner i vikt och därför strama åt reglerna ännu mer. Det kan ofta kännas som att ens självkänsla helt är knuten till ens vikt och kroppsform.
Många med ätstörning ljuger för sin omgivning; man säger att man har ätit fast man inte har det, man säger att man har varit hos en kompis fast man egentligen har varit och tränat. Man kan också bli mer och mer ensam när man har en ätstörning. Många blir också deprimerade i samband med ätstörning.

Ibland är det uppenbart att man har allvarliga problem med sitt ätande. Men inte alltid. Man kan också vara osäker. Andra kanske uttrycker en oro som man själv inte känner igen sig i. Då kan det vara så att man försöka skydda sig själv från den svåra sanningen att ens matvanor har gått överstyr och att man tar skada av sitt beteende. Ätstörningar är farliga och allvarliga sjukdomar som man behöver hjälp med för att ta sig ur. I menyn ovan finns ett kort test som heter ”SCOFF”, om du svarar ”ja” på två eller flera av frågorna på testet så finns det risk för att du har en ätstörning"

Hur kommer det sig att det är så ovanligt att tjejer med ätstörningar inte söker vård?

Hej

Att inte söka hjälp kan bero på olika saker. Det kan vara dålig självinsikt om att man faktiskt är sjuk och behöver hjälp och stöd. En del tror att de kan klara av det själva, de anser sig inte behöva hjälp utifrån. Vi vet inte om det är "ovanligt"att tjejer inte söker hjälp, de är mer hjälpsökande än killar tex.

Hoppas du fick svar på din fråga

vänliga hälsningar