Behandlare > Så blev jag frisk > Hannas berättelse  

Hannas berättelse

När jag var som sjukast var det många som sa att man nästan inte kunde bli frisk från en ätstörning. Att "en gång anorektiker alltid anorektiker". Det fick mig att känna att det inte var någon idé att ens försöka och jag stannade kvar i sjukdomen. Även fast jag mådde jättedåligt hela tiden så var ändå anorexin en liten trygghet, det var ju så jag var van att leva mitt liv. Att förändra något och kasta sig in på okänd mark kändes läskigt. Jag visste vad jag hade men inte vad jag skulle få. På den här tiden trodde jag dessutom att en frisk person, det var någon som kunde äta, men att även de fick ångest efter måltiden. Jag trodde alltså att en frisk person levde med samma sjuka tankar som mig, bara att skillnaden var att de faktiskt åt upp maten. Så jag tyckte inte att det lät som någonting spännande alls. Det enda som skulle förändras skulle ju vara min vikt, att jag skulle gå upp i vikt om jag åt maten. Som ni förstår hade jag ingenting som kändes direkt motiverande. Efter några år träffade jag en fantastisk terapeut som jobbade stenhårt med mig. Han fick mig att förstå att jag faktiskt kunde bli frisk, och att jag inte alls skulle behöva leva livet på det sätt som jag trodde. Dessutom hade jag en person i min närhet som jag utsåg till min ”friskförebild”. Det var en vän till mig som är så otroligt frisk och så extremt långt i från att drabbas av en ätstörning. Idag är det så många som har en störd relation till mat och kropp, utan att de för den delen har fått diagnosen anorexi eller bulimi. Men dessa personer är ju inte några bra förebilder för mig som sjuk. Däremot hade jag då min superfriska vän.

 

Jag följde hans sätt att leva och äta, och hans sätt att må. Jag kände verkligen när jag träffade honom att jag ville vara som han. Jag ville så jäkla mycket. Jag är väldigt envis som person, och tänkte att om jag fokuserar min envishet på att bli frisk så kanske jag verkligen kan ta mig dit. Genom min terapeut och annan personal på de olika behandlingshem jag varit på fick jag tips och idéer på hur jag skulle kunna ta mig dit. Vägen till ett friskt liv var verkligen inget som var lätt, jag hade någonstans trott att om jag bara började kämpa så skulle det gå snabbt. Det gjorde det inte alls. Det tog flera år och många dagar trodde jag skulle vara mina sista, men jag tog mig igenom det. Jag vet att det går att bli frisk och det behöver inte vara lika kämpigt som det var för mig, utan det kan faktiskt gå fortare också. För mig satt anorexin så fruktansvärt djupt då jag hade haft alla sjuka tankar sedan sjuårsåldern, och var 20 år när jag fick behandling.

 

Mycket av det som var ett symtom på sjukdomen trodde jag hörde till min personlighet. Det var en väldigt lättnad att känna att om jag kämpar vidare mot anorexin så kan även det förändras. Forskningen visar att ju yngre man är när man får hjälp, desto fortare går det att bli frisk. Det tror jag verkligen på, för då har inte sjukdomsmönstret hunnit ta över hundra procent av ens hjärna. Jag hade många saker som jag trodde var fakta, som jag hade bildat mig under åren, som var extremt svårt att omvärdera. Många saker kring mat och vikt trodde jag lika hårt på som att jorden är rund, och jag blev ifrågasatt tusentals gånger av de som jobbade inom vården. Jag blev förbannad, ledsen, rädd och frustrerad över att behöva ändra mina sanningar.

 

När man har ätit alldeles för lite under en lång period får man naturligtvis många brister i kroppen. Många av dessa gör att hjärnan inte riktigt funkar som den ska, och det kan vara nästan omöjligt att omvärdera sin ”sanning”. I början tyckte jag att vårdpersonalen var så överdrivet fokuserade på maten, fast att det inte är huvudkärnan i en ätstörning. Jag tyckte att det bara var mat, näringsdrycker och vikt som dom ansåg vara medicinen för att bli frisk. Många gånger tänkte jag att dom bara ville göra mig fet, för att sedan kunna säga att jag inte uppfyllde diagnoskriterierna på anorexia längre, och att jag då skulle bli lämnad ensam med alla mina anorektiska tankar. Det gjorde att jag väldigt många gånger vägrade äta eller tränade hysteriskt för att bli av med det jag hade ätit. Om dom skulle lura mig att gå upp i vikt, så ville jag luras tillbaka och visa att jag inte gick på det.

 

Senare började jag förstå att deras syfte var att jag skulle få i mig näring så att jag överhuvudtaget skulle gå att diskutera med. Jag var ofta helt likgiltig och satt bara och stirrade framför mig. Under terapin kunde jag somna, eller hade ingen aning om vad de sagt åt mig när jag gick därifrån. Det kändes som om hela min hjärna var fylld med ludd. När jag fick i mig näring så började jag så smått fungera lite grann igen, och plötsligt blev terapisamtalen mycket mer värda. Jag började höra vad min terapeut sa, och började hänga med i diskussioner med honom. På behandlingshemmet jag var på blev jag vän med en tjej som också varit svårt sjuk i anorexi. Hon hade dock kommit lite längre än mig på vägen att bli frisk. Hon frågade om jag ville hänga på henne, och det ville jag såklart. Det var lite grann som att vara ute och springa med någon som är snäppet bättre än vad man är själv. Det gjorde att jag också blev bättre. Hon kunde peppa mig hela tiden och visste precis vilka tankar och vilken ångest jag gick igenom, eftersom hon varit där bara någon månad tidigare. Hon sa hur jag skulle göra rent konkret, hur jag skulle tänka, och skrev långa brev med otroligt smarta ord.

 

Fast det var ändå långt ifrån enkelt. Vissa stunder tyckte jag att kampen mot att bli frisk var jobbigare än att vara sjuk. Nu var jag tvungen att ifrågasätta mig själv och mitt beteende. Jag var också tvungen att utmana det som jag var allra mest rädd för. Att börja äta saker som tidigare hade stått på min förbjudna lista och dessutom låta bli att träna, det var kämpigt. Trots en del bakslag så gick jag stadigt framåt mot ett friskt liv. Vissa tyckte att jag tog myrsteg, att det inte gick att se mina framsteg, men jag såg dom. Hur små de än kunde vara, så var det framsteg. Det gällde att inte fokusera på vad jag fortfarande inte klarade av och vad jag fortfarande inte kunde äta. Istället tittade jag på vad jag faktiskt klarade av, även om det bara var att hoppa över en enda löparrunda i veckan, eller om det var att äta någonting som var stekt. Till slut var jag framme vid mitt mål. Jag hade blivit som min ”friskförebild”.

 

 Text: Hanna Östlund.

 

Läs mer i Hannas bok

Skriv ut

Publicerad: 2010-08-12 | Ansvarig utgivare: Louise Högdahl