Hur vanligt är bulimi och hur går det för de som drabbas?
Det har länge varit känt att bulimi är en relativt vanligt förekommande ätstörning och att det så kallade mörkertalet, alltså det antal personer som lider av bulimi men inte upptäckts av vården, är stort. Exakt hur stort det är och hur det går för de som drabbats är svårt att veta, men en grupp forskare bestämde sig för att försöka ge svar på frågan.
Via det finska tvillingregistret analyserades 2881 kvinnor födda 1975-1979. Alla hade antingen en enäggs- eller en tvåäggstvilling som var av samma eller motsatt kön. När tvillingarna var 16 år fick både de och deras föräldrar svara på enkäter som handlade om ätstörningsproblematik, samt ange uppgifter om exempelvis längd och vikt. De följdes sedan upp med samma frågor vid 17, 18 och 21-27 års ålder. För att kunna jämföra just kvinnor med ätstörning med sina friska tvillingsystrar så exkluderades manliga tvillingar och tvillingsystrar som led av ätstörningsproblematik. För att kunna avgöra om personerna hade en ätstörningsdiagnos så kompletterade forskarna frågeformulären med att ringa upp tvillingarna för en diagnostisk intervju. De ringde även upp 210 andra kvinnor ur befolkningen (i fortsättningen kallad normalgrupp) och ställde samma frågor, för att kunna jämföra tvillingarna med kvinnor som inte var deras släktingar.
Resultatet visade att 1.7%-2.3% insjuknade i bulimi, lite beroende på hur man definierade bulimi. De flesta (76%) led av bulimi med självrensning (kräkning, laxering, urindrivande medel), medan en mindre grupp (24%) led av bulimi utan självrensning, dvs hetsätning med kompensatoriskt beteende i form av extrem träning, fasta eller bantning. Störst risk att drabbas var i åldern 16-20 år. Endast en tredjedel av de insjuknade upptäcktes av vården. Efter fem år var drygt hälften (55%-57%) friska, oavsett om de hade upptäckts av vården eller inte. Att de ”upptäckts av vården” betyder i det här sammanhanget att de har varit i kontakt med en vårdgivare. Däremot undersöktes inte om någon behandling faktiskt påbörjades. Friskhet definierades som att inte ha hetsätit eller självrensat på minst ett år samt att ha ett BMI på minst 19. Bland de som inte definierades som friska så var många ändå mycket förbättrade och endast 22,7% uppfyllde fortfarande kriterierna för bulimi efter fem år. Vad gäller psykologiska symtom så fann forskarna att även de minskade, men att de tog längre tid att få bukt med än hetsätning och kompensatoriska beteenden.
Under de fem första åren som tillfrisknad var det vanligt att lida av ångest, perfektionism, låg självkänsla, och kroppsmissnöje i stort sett i samma utsträckning som de som fortfarande var sjuka. Efter fem år hade de psykologiska symtomen minskat, även om vissa kvinnor fortfarande uppvisade allvarliga symtom. Forskarna fann dessutom att många kvinnor som varit friska i mer än fem år enligt studiens definition upplevde mer psykologiska symtom i form av kroppsmissnöje och mer psykosomatiska besvär i jämförelse med kvinnor som aldrig varit sjuka. Analys av kvinnornas friska tvillingsystrar visade att de var mer benägna att ha en perfektionistisk läggning och mer kroppsmissnöje än normalgruppen, något som belyser en trolig genetisk sårbarhet som ökar risken för att insjukna i ätstörning.
Studien konkluderar således att bulimi är vanligt förekommande, att endast ett fåtal som insjuknat upptäcks av vården, att bulimiska symtom tenderar att vara långdragna och att tillfrisknande sker gradvis. Även efter tillfrisknande i form av upphörande av hetsätning och olämpliga kompensatoriska beteenden kan det finnas kvar psykologiska symtom i form av exempelvis kroppsmissnöje, ångest och låg självkänsla. Studiens resultat flaggar för vikten av fortsätta forska på vilka de mest effektiva behandlingsformerna är och hur vården bättre kan upptäcka och bulimi. Tidig upptäckt och effektiv behandling skulle minska risken för att en stor del av livet ska präglas av det allvarliga psykiska och fysiska lidande som sjukdomen för med sig.
Louise Högdahl
Leg. psykolog, doktorand