The enemy within…

The enemy within: the association between self-image and eating disorder symptoms in healthy, non help-seeking and clinical young women.

Emma Forsén Mantilla och Andreas Birgegård

Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet

I artikeln tittar vi på hur starkt olika självbildsfaktorer (exempelvis självkritik, självhat, självkontroll, självacceptans) enligt en modell som heter Structural Analysis of Social Behavior (SASB), är sammankopplade med ätstörningssymtom såsom bekymmer med figur, vikt och ätande. Deltagare var unga kvinnor (16-25 år gamla), en grupp var friska individer (dvs. utan ätstörning), en grupp hade betydande ätstörningssymtom (så pass att de troligen hade en ätstörning) men hade inte sökt hjälp för dem och den tredje gruppen bestod av patienter med antingen anorexia nervosa (AN), bulimia nervosa (BN) eller ätstörning utan närmare specifikation (UNS). I våra analyser delade vi in åldersspannet i två grupper: de som var 16-18 år och de som var 19-25 år.

Vi fann att självkritik, självacceptans och självkärlek var viktigast i relation till ätstörningssymtom i samtliga grupper. Det vill säga, ju mer självkritik och mindre självacceptans/självkärlek, desto mer ätstörningssymtom. Viktigt är att vi inte fann samband med till exempel självförsummelse eller självomhändertagande, vilket betyder att ganska specifika sätt att behandla sig själv är förknippat med ätstörningssymptom. Sambanden var svagare för de friska individerna och för den äldre åldersgruppen, med undantag för den icke-hjälpsökande gruppen där sambanden var lika starka i båda åldersgrupperna. Vi tror att de icke-hjälpsökande individerna ännu inte ser sina symtom som särskilt problematiska (därför söker de inte heller hjälp). Om man upplever att symptomen ”fungerar” för en, dvs för en närmare det ideal man har för sig själv (att förändra sin kropp, bli smalare) har symtomen förmodligen väldigt stor betydelse för självbilden. Antagligen är det därför vi ser de starka sambanden bland dessa icke-hjälpsökande individer.

Bland patienterna var sambanden starkast för AN-patienter och svagast för BN patienter. Man kan säga att AN-patienter nästan uteslutande värderar sig själva utifrån figur, vikt, kropp etc. För BN-patienter är det i viss mån så, men inte i lika stor utsträckning som för AN. Kanske är det så att för AN-patienterna ”fungerar” symptomen subjektivt, på kort sikt, de hjälper dem komma närmare målet att bli smal och hantera känslomässiga och andra svårigheter. Symptomen har därför stor betydelse för och stark koppling till hur dessa individer värderar sig själva. För BN-patienterna kan man säga att symtomen fungerar mindre bra; att de till exempel hetsäter hindrar dem från att nå målet att bli smal. Symptomen fungerar därför inte lika bra som för AN och är därför heller inte lika starkt kopplade till hur de värderar sig själva.

Vad gäller behandlingsimplikationer antyder våra resultat att självbilden måste arbetas med i behandling; något så starkt kopplat till symtomen går inte att förbise. Framförallt verkar självkritik och brist på självacceptans vara aspekter man måste räkna med att möta, bemöta, belysa och arbeta med som kliniker. Ett långsiktigt mål för behandling bör vara att öka självacceptans och självkärlek.

Emma Forsén Mantilla och Andreas Birgegård

Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska institutet

Länk till artikeln: http://dx.doi.org/10.1186/s40337-015-0067-x